-
1 Έχετ'
-
2 Ἔχετ'
-
3 έχετ'
ἔχετε, ἔχωcheck: pres imperat act 2nd plἔχετε, ἔχωcheck: pres ind act 2nd plἔχεται, ἔχωcheck: pres ind mp 3rd sgἔχετο, ἔχωcheck: imperf ind mp 3rd sg (homeric ionic)ἔχετε, ἔχωcheck: imperf ind act 2nd pl (homeric ionic) -
4 ἔχετ'
ἔχετε, ἔχωcheck: pres imperat act 2nd plἔχετε, ἔχωcheck: pres ind act 2nd plἔχεται, ἔχωcheck: pres ind mp 3rd sgἔχετο, ἔχωcheck: imperf ind mp 3rd sg (homeric ionic)ἔχετε, ἔχωcheck: imperf ind act 2nd pl (homeric ionic) -
5 πρόσθεν
πρόσθεν, ion. u. poet. auch πρόσϑε (vgl. Lob. Phryn. 284), – a) als praepos. = πρό, c. genit., – 1) vom Orte oder Raume, vor; Hom., Hes. u. Folgde; bes. vor Einem, zu seinem Schutze, zu seiner Vertheidigung, (σάκος) τὸ πρόσϑε στέρνοιο φέρων, Il. 7, 224. 16, 321; ὅςτε ἑῆς πρόσϑεν πόλιος λαῶν τε πέσῃσιν, der für die Vaterstadt fällt, Od. 8, 524; Il. 21, 587, draußen, vor, πυλάων, πόλιος, 7, 145. 22, 464 u. sonst; Aesch. Spt. 507; u. übh. von der nächsten, unmittelbaren Nähe, Il. 19, 13; πρόσϑε ποδός, 23, 877; νῆσός τις ἔστι πρόσϑε Σαλαμῖνος τόπων, Aesch. Pers. 439, vgl. Eum. 46; εἰς τὸ πρόσϑεν σφῶν ϑεῖναι ἐπὶ τὴν γῆν, Plat. Rep. X, 618 a; Phil. 62 e. – 2) von der Zeit, vor, eher als, πρόσϑ' ἄλλων, eher als die Andern, Il. 2, 359; ἐάνπερ δεῠρ' ἐμοῠ πρόσϑεν μόλῃ, Aesch. Pers. 521; ἐμοί τε καὶ τῷ πρόσϑ' ἐμοῠ κεκτημένῳ, Soph. Phil. 769. – Zuweilen steht πρόσϑεν seinem gen. nach, Il. 4, 54. 16, 833; τῶν πρόσϑ' Ἰαπετοῖο πάϊς ἔχετ' οὐρανὸν εὐρύν, Hes. Theog. 746. – Πρόσϑεν ἑσπέρας, Xen. Cyr. 7, 5, 43. – b) häufiger als adv. ohne Casus, – 1) räumlich, vor, vorn; Hom. oft, auch bei Verbis der Bewegung, nach vorn, vorwärts, ἵππους πρόσϑε βαλεῖν, die Pferde vorwärts treiben, Il. 23, 572; auch πρόσϑε βαλεῖν = zuvorkommen, einholen, 23, 639; πρόσϑεν ἔχειν, zum Schutze vorhalten, Hom. oft c. dat., πρό σϑε δέ οἱ δόρυ τ' ἔσχε καὶ ἀσπίδα, ihm zum Schutz, Il. 5, 300 (ein dat. steht auch dabei, als dat. commodi zu fassen, Il. 20, 95, ἥ οἱ πρόσϑεν ἰοῠσα τίϑει φάος, u. Od. 5, 452, πρόσϑε δέ οἱ ποίησε γαλήνην); so auch Tragg.: πρώρα πρόσϑεν ὄμμασιν βλέπουσ' ὁδόν, Aesch. Suppl. 697; ὀλίγον τοῦ ποιήματος εἰς τὸ πρόσϑεν προελϑών, Plat. Prot. 339 b; ἡ εἰς τὸ πρόσϑεν κίνησις, Bewegung nach vorwärts, Tim. 40 b; παραγενέσϑαι εἰς τὸ πρόσϑεν, Xen. An. 3, 4, 38; εἰς τὸ πρόσϑεν προϊέναι, 2, 1, 2 u. Folgde, wie Pol. u. Plut. Uebtr., εἰ τοὺς ὄπισϑεν εἰς τὸ πρόσϑεν ἄξομεν, d. i. vorziehen, Soph. Ai. 1228; vgl. λέκτρα πρόσϑεν ϑήσειν λόγχης, Eur. Hec. 131; αἰσχρὰ κέρδη πρόσϑε τοῠ καλοῠ ζητεῖν, frg.; so πρόσϑεν ποιεῖσϑαι, Plat. Legg. V, 732 b; ἥ τι τῶν ὑστέρων εἰς τὸ πρόσϑεν τιμαῖς τάτ-τουσα, III, 697 c; u. so auch Folgde. – 2) von der Zeit, vormals, ehedem, zuvor; Hom. u. Hes. oft; οὐ πρόσϑεν, nicht eher, nicht früher, Od. 17, 7; οἱ πρόσϑεν ἄνδρες, die Männer der Vorzeit, Il. 9, 524; oft Tragg.: οὓς πρόσϑε Μαραϑὼν βαρβάρων ἀπώλεσεν, Aesch. Pers. 467; u. bei subst., τῶν πρόσϑε πόνων μνασαμένα, der frühern Leiden, Suppl. 51; τὸ πρόσϑεν, τὰ πρόσϑεν, Hom. u. Folgde, wie Aesch. Ag. 19. 1409; πρόσϑε ποτέ, Pind. Ol. 11, 31; πρόσϑε – πρίν, P. 2, 91 (vgl. Xen. Cyr. 6, 4, 11); auch πρόσϑεν ἤ, Soph. O. R. 736. 852; auch auf die Zukunft bezüglich, πότερα τἀμαυτοῠ κακὰ πρόσϑεν δακρύσω, O. C. 1257; τοῦ πρόσϑε Κάδμου, O. R. 268; auch τὸν πρόσϑε γεννηϑέντα, den ältern, O. C. 375; τὴν πρόσϑεν ἄνασσαν, Eur. Hec. 61; οἱ πρόσϑεν εἰρηκότες, Plat. Conv. 194 e; ἐν τῷ πρόσϑεν u. ἐν τοῖς πρόσϑεν, in dem Frühern, oft, wie ὁ πρόσϑεν λόγος, Xen. An. 3, 1, 1; ἡ πρόσϑεν ἡμέρα, 2, 3, 1; οἱ πρόσϑεν ἄρχοντες, 3, 2, 31; im Ggstz von τότε, Cyr. 1, 4, 25, von νῠν, 8, 8, 4; οὐ πρόσϑεν πρίν, 6, 4, 11; τεϑνάναι πρόσϑεν ἤ, An. 2, 1, 10; wie Pol. 3, 109, 8.
-
6 ἀλλά
ἀλλά, Conjunction, eine Verschiedenheit ausdrückend; eigentl. accus. neutr. plur. von ἄλλος, der Accent geändert, um die Aenderung der Bed. anzuzeigen; ἀλλά drückt aus 1) das Gegentheil, so daß das Vorhergehende ganz aufgehoben wird, also: – a) wenn ein negativer Satz vorangeht, so ndern; Hom. Od. 8, 197 ἐπεὶ οὔ τι μεμιγμένον ἐστὶν ὁμίλῳ, ἀλλὰ πολὺ πρῶτον, 17, 416 οὐ μέν μοι δοκέεις ὁ κάκιστος Ἀχαιῶν ἔμμεναι, ἀλλ' ὤριστος, ἐπεὶ βασιλῆι ἔοικας. Homer liebt es in diesem Falle den Satz mit ἀλλά ganz wegzulassen, z. B. Iliad. 15, 11 ὁ δ' ἀργαλέῳ ἔχετ' ἄσϑματι κῆρ ἀπινύσσων, αἷμ' ἐμέων, ἐπεὶ οὔ μιν ἀφαυρότατος βάλ' Ἀχαιῶν, Scholl. Ariston. οὔ μιν ἀφαυρότατος: ὅτι τὸ ἐναντίον ὑπακουστέον, ἀλλ' ἰσχυρότατος· οὐ γὰρ ἐκ πλήρους ἀποδέδωκεν, ὡς ἐπὶ τοῠ »δός, φίλος οὐ γάρ μοι δοκέεις ὁ κάκιστος Ἀχαιῶν ἔμμεναι, ἀλλ' ὤριστος (Od. 17, 416)«; s. Lehrs Aristarch. p. 14: – οὐκ ἀνϑρώπινον – ἀλλὰ ϑεῶν Xen. Oec. 21, 12; οὐχ ἅπαξ, ἀλλὰ πολλάκις Plat. Phaedr. 228 a; – nach μὴ ὅτι, sondern vielmehr, μὴ ὅτι ἰδιώτην τινὰ ἀλλὰ τὸν μέγαν βασιλέα Apol. 40 d. – b) wenn ein affirmativer Satz vorhergeht, wo das Gegentheil negirt wird, und im Deutschen ἀλλά gewöhnlich unübersetzt bleibt, ἐκεῖϑεν ἀλλ' οὐκ ἐνϑένδε ἡρπάσϑη (u.) nicht von hier, Plat. Phaedr. 229 d; φιλοσόφους ἀλλ' οὐ φιλοδόξους κλητέον Rep. V, 480 e. – 2) nur Verschiedenes, so daß das Vorhergehende nur zum Theil aufgehoben und beschränkt wird: – a) nach Concessivsätzen: allein, jedoch; im ersten Satzgliede stehen μέν, γέ u. ä., αὐτὸς μὲν γὰρ ἐγὼ μενέω νηῶν ἐν ἀγῶνι, ἀλλ' ἕταρον πέμπω Il. 16, 240; τὰ μὲν καϑ' ἡμᾶς ἔμοιγε δοκεῖ καλῶς ἔχειν ἀλλὰ τὰ πλάγια λυπεῖ με Xen. Cyr. 7, 1, 16. – b) wenn ein vorhergehender Negativsatz durch eine Ausnahme beschränkt wird, so viel als πλήν, εἰ μή, son dern, als, ἄλλος δ' οὔ τίς μοι τόσον αἴτιος Οὐρανιώνων, ἀλλὰ φίλη μήτ ηρ Il. 21, 276; vgl. Od. 8, 312; ἔπαισε δ' αὐτόχειρ νιν οὔτις ἀλλ' ἐγὼ τλάμων Soph. O. R. 1331; ἐν τῷ μέσῳ ἄλλη μὲν πόλις οὐδεμία οὔτε φιλία οὔτε Ἑλληνίς, ἀλλὰ Θρᾷκες Xen. An. 6, 4, 2; vgl. Plat. Symp. p. 181 d; οὐδὲν ὄντας ἀλλὰ κωφούς Ar. Ach. 651. Häufiger steht in solchen Sätzen ἀλλ' ἤ, sondern nur, μὴ χρῆσϑαι ἐλαίῳ, ἀλλ' ἢ ὅτι σμικροτάτῳ Plat. Prot. 334 c; οὐδὲν ἄλλο σκοπεῖν ἀλλ' ἢ τὸ ἄριστον Phaed. 97 d; auch nach vorangegangener Frage, die einen negativen Sinn hat, τίνος ἕνεκα κἄν τις ζώῃ, ἀλλ' ἢ τῶν τοιούτων ἡδονῶν ἕνεκα Phaedr. 258 e; ἀργύριον μὲν οὐκ ἔχω, ἀλλ' ἢ μικρόν τι Xen. An. 7, 7, 53, Geld hab' ich nur wenig; vgl. Heindorf zu Plat. Prot. 374 b; Bergler zu Ar. Equ. 790 u. bes. G. T. A. Krüger de formula ἀλλ' ἤ. Ebenso τουτὶ τί ἶν τὸ πρᾶγμα ἀλλ' ἤ, was war das anders als, für: es war nichts, sondern nur, Ar. Ran. 440, gleichsam für τί ἄλλο ἦν ἤ. In vielen Stellen kann es sogar zweifelhaft sein, ob ἄλλ' ἤ oder ἀλλ' ἤ zu schreiben; so hat Bekker Ar. Ran. 227 οὐδὲν γάρ ἐστ' ἀλλ' ἢ κόαξ, wo frühere Herausgeber ἄλλ' hatten; Kühner entscheidet sich für οὐδὲν ἄλλ' u. τί ἄλλ', in den Vrbdgn, wo ποιῶ zu ergänzen ist. – c) nach Comparativen mit einer Negation, um den Ggstz stärker, als durch das gleichstellende ἤ hervorzuheben, z. B. οὐ τὸ κερδαίνειν μᾶλλον τέρπει ἀλλὰ τὸ τιμᾶσϑαι, nicht Gewinn, sondern victmehr Ehre erfreut, Thuc. 2, 44 u. öfter. – d) nach einem hypothetischen Vordersatze, so, alsdann, εἴ περ γάρ τε χόλον γε καὶ αὐτῆμαρ καταπέψῃ, ἀλλά τε καὶ μετόπισϑεν ἔχει κότον, so zürnt er doch später, Il. 1, 82 vgl. 21, 577. 22, 192. Ebenso nach ἐπεί, Her. 9, 41 ἐπεὶ ὑμεῖς οὐκ ἴστε – ἀλλ' ἐγὼ ἐρέω, vgl. Soph. O. C. 241; nach ἐπεὶ δή Od. 14, 151. Bei Plat. mit οὖν u. γε, εἰ μὴ πάσῃ σαφηνείᾳ δυνάμεϑα λαβεῖν, ἀλλ' οὖν λόγου γε ἐνδεεῖς μηδὲν γιγνώμεϑα, so wollen wir wenigstens nicht... Soph. 254 c. Mit Weglassung des Vordersatzes bildet sich der elliptische Gebrauch des ἀλλά in der Mitte des Satzes, πειράσατ' ἀλλ' ὑμεῖς γε κινῆσαι στόμα, versucht ihr doch wenigstens (wenn kein Anderer es kann), Soph. O. C. 1276; ἀνοιγέτω τις δῶμα – ὡς ἂν ἀλλὰ παῖδ' ἐμὴν ῥυσώμεϑα, damit wir wenigstens meinen Sohn retten, Eur. Or. 1561. Es hebt in diesem Falle nur das Wort, vor dem es steht, hervor; vgl. Soph. Ant. 552; sogar σὺ δ' ὰλλά Ar. Ach. 997. – e) als elliptische Ausdrücke schließen sich hieran: οὐ μὴν ἀλλά u. οὐ μέντοι ἀλλά, doch nein! sondern, jedoch; οὐ γὰρ ἀλλά, freilich, φέρε δὴ ταχέως αὔτ', οὐ γὰρ ἀλλὰ πειστέον (denn ich darf mich nicht weigern), ich muß ja doch gehorchen, Ar. Ran. 499. – 3) In Antworten tritt der Gegensatz nicht immer so deutlich hervor, ist aber vorhanden, häufig in den Diverbien der Tragg. und den Dialogen des Plato, wohl, allerdings, ἀλλ' ἀνάγκη, ich muß ja wohl, Plat. Prot. 357 b; ἀλλ' ὁμολογῶ Gorg. 476 d; dazu treten noch Betheuerungen: μὰ τὸν Δία, ἀλλ' ἐγὼ οὐδὲ αὐτὸς συνίημι 463 d; νὴ τοὺς ϑεοὺς ἀλλ' ἐπιϑυμῶ 481 c; u. so ein doppeltes ἀλλά; μὰ Δί' ἀλλ' οὐκ ήγνόουν ἔγωγε, ἀλλὰ σαφῶς ἐγίγνωσκον Alc. I, 110 c. Der Gegensatz ist leicht hinzuzudenken. Ein doppeltes ἀλλά s. auch Il. 2, 241. 859 Od. 14, 151. – 4) Noch mehr tritt der Gegensatz zurück, wenn es nur den Uebergang zu etwas Neuem bezeichnet oder kurz die Rede abbricht, ἀλλὰ ταῠτα μὲν τί δεῖ λέγειν, doch, Soph. Phil. 11 u. sonst; oder nach längerer Unterbrechung wieder auf das Frühere zurückweis't. Beispiele überall. Sogar ganz im Anfange der Rede steht es so, zuweilen nachdrücklich, als Mißbilligung des Vorigen, Od. 4, 472, oder gegen eine herrschende Vorstellung gerichtet, wie Xen. sein Sympos. anfängt: ἀλλ' ἐμοὶ δοκεῖ. Es entwickeln sich hieraus folg. besondere Fälle: – a) es tritt zu lebhaften Aufforderungen u. Ermahnungen im imperat. u. conj., ἀλλὰ μάχεσϑε, ἀλλ' ἄγε Hom. Iliad. 1, 62, ἀλλ' ἄγετε 2, 72, ἀλλ' ἴϑι 14, 267, ἀλλ' ἴϑι νῦν 2, 163, ἀλλὰ σύ γ' ὄρνυϑι τοῦτον 6, 363; in Prosa, ἀλλ' οὖν ἀκούετε, so höret doch, Plat. Prot. 310 a; ἀλλ' ἴωμεν 311 a. Aehnl. beim vocat., dem es nachsteht, ὦ Φίντις, ἀλλὰ ζεῠξον Pind. Ol. 6, 22; Soph. O. R. 1503; nach Gregor. Cor. 88 ist dies besonders attische Eigenthümlichkeit. – b) in Fragen; Fälle, wie εἰ μή ἐστι τοῠτο τὸ πάϑημα – ἀλλὰ τί ποτ' ἔστι, εἴπατον ἡμῖν Plat. Prot. 353 a, erinnern an 2 d und lassen auch die anderen Fälle elliptisch betrachten, wenn sie nicht einen Einwand ausdrücken; ἀλλὰ τί οὐ βαδίζομεν ib. 311 a. So ἀλλ' ἆρα, num, z. B. Euth. 9 d; – anders ἀλλ' ἄρα – μὴ ὁ Κτήσιππος ἶν ὁ ταῠτ' εἰπών, aber vielleicht war es nicht Ktesippus, Euthyd. 290 e; ἀλλ' ἦ, eine leidenschaftliche Frage, auf die eine verneinende Antwort erwartet wird, ἀλλ' ἦ μέμηνας Soph. El. 879, bist du denn rasend? an eine andere Frage anknüpfend, an?, vgl. Plat. Prot. 309 c, auch wenn diese nicht bestimmt ausgedrückt ist, Phaedr. 261 b. Häufig steht es mehrere Male hinter einander in lebhaften, durch Fragen dargestellten Folgerungen und Beweisen, ἀλλὰ χρημάτων –; ἀλλὰ ταὐτόν μοί ἐστιν– ἀλλὰ δὴ φυγῆς τιμήσομαι Plat. Apol. 37 c Rep. II, 382 a; so auch außer der Frage, Prot. 341 d u. sonst. – 5) οὐ μόνον – ἀλλὰ καί, wo auch, und oft nachdrücklicher, καί fehlt, schließt sich an 1) an u. stellt die beiden Satzglieder gleich. – Verbindungen von ἀλλά mit anderen Partikeln: ἀλλὰ καὶ ὧς Hom. Iliad. 1, 116, ἀλλ' οὐδ' ὧς Od. 1. 6; – ἀλλ' ἄρα, sondern vielmehr, nach einer Verneinung, Il. 6, 418. 12, 320; Soph. aber nun, Trach. 502; – ἀλλὰ – γάρ, aber freilich, ἀλλ' οὐ γάρ πως ἔστιν. aber es ist ja unmöglich, Od. 19, 591; Her. 1, 14. 9, 27, u. sonst; γάρ behält seine Bedeutung, daß es den Grund des Gegensatzes angiebt, wenn derselbe auch nur aus dem Zusammenhange ergänzt werden muß, ἀλλὰ ζητῶ γάρ Plat. Charm. 165 b; – ἀλλὰ γὰρ δή Hipp. mai. 301 b; – über οὐ γὰρ – ἀλλά s. 2 e; – ἀλλὰ – γε, doch wenigstens, ἀλλὰ πειράσομαί γε, aber versuchen will ich's doch, Phaed. 63 d; die Stellen, wo ἀλλά γε neben einander stehen, sind unsicher; – ἀλλὰ δή, bes. den Einwand eines Andern vorwegzunehmen, aber wirst du sagen, ἀλλὰ δὴ βελτίονα ὴμῶν αἱρήσεσϑε Prot. 338 c; vgl. Stallb. zu Crit. p. 54; – ἀλλά που Hom. Iliad. 13, 225; – ἀλλ' ἤ, außer der Frage, wahrlich, s. oben; – ἀλλ' ἤτοι, aber freilich, indessen, theilweis einräumend. μέντοι γε, Plato, aber jedoch; – ἀλλὰ μήν, aber doch, atqui; – οὐ μὴν ἀλλὰ καί, verumtamen; – ἀλλά περ, im Nachsatze nach εἰ, Il. 12, 349. 362, wie auch ἀλλά τε den Nachsatz nach εἴ πέρ τε, εἴ περ γάρ einleitet, Il. 1, 82. 10, 226. 21, 577. 22, 192; – ἀλλ' οὖν, aber doch; – ἀλλ' οὖν γε, aber doch wenigstens; – ἀλλά – τοι, jedoch. – Im Nachsatze ἀλλά auf homerische Art περιττῶς Iliad. 24, 771 ἀλλ' εἴ τίς με καὶ ἄλλος ἐνὶ μεγάροισιν ἐνίπτοι –, –, ἀλλὰ σὺ τόν γ' ἐπέεσσι παραιφάμενος κατέρυκες.
-
7 ἆσθμα
ἆσθμα (ἄω), τό, schweres, kurzes Athemholen, Beklemmung; ἀργαλέῳ ἔχετ' ἄσϑματι Iliad. 15, 10. 16, 109; ἆσϑμα καὶ ἱδρὼς παύετο 15, 241; Pind. N. 10, 74; Aesch. Pers. 476; ὥσπερ ὑπ' ἄσϑματος ἀδυνατοῦσα πορεύεσϑαι Plat. Rep. VIII, 568 d; Hauch, φλογός Col. 178; Agath. 51 (IX, 677).
-
8 ἐχέ-μῡθος
ἐχέ-μῡθος, die Rede an sich haltend, verschwiegen, schweigsam, Sp., nach dem homerischen ἀλλ' ἔχετ' ἐν φρεσὶ μῦϑον gebildet.
-
9 ἐμ-φύω
ἐμ-φύω (s. φύω), 1) einpflanzen, (durch die Geburt) einflößen; ϑεὸς δέ μοι ἐν φρεσὶν οἴμας παντοίας ἐνέφυσεν Od. 22, 348, neben αὐτοδίδακτός εἰμι, ein Gott hat mir Gesangweisen eingepflanzt; vgl. αὐλητῆρι ϑεοὶ νόον οὐκ ἐνέφυσαν, p. bei Ath. VIII, 337 f; ἐμφῦσαι λογισμόν, ἔρωτά τινι, Xen. Mem. 1, 4, 7. 4, 3, 11; Sp.; τοὺς ὀδόντας, d. i. die Zähne fest einbeißen, Ael. H. A. 14, 8. – 2) Häufiger med. mit perf. (ἐμπέφυκα, ἐμπεφύασι, auch ἐμπέφυε, Theogn. 396) u. aor. II. act., angeboren werden, darin entstehen, u. im perf. angeboren, angeschaffen sein; τρίχες κρανίῳ ἐμπεφύασι Il. 8, 84; darin wachsen, ἐμπεφύκασι ἐν αὐτῇ φοίνικες Her. 2, 156. Gew. übertr., a) festhalten; Θέτις ὡς ἥψατο γούνων, ὥς ἔχετ' ἐμπεφυυῖα, gleichsam angewachsen, Il. 1, 513; oft ἐν δ' ἄρα οἱ φῠ χειρί, er faßte ihn fest bei der Hand, drückte ihm die Hand; auch ἐν χείρεσσι φύοντο, Od. 24, 409 (vgl. ὀδὰξ ἐν χείλεσι φύντες, Od. 1, 381, die Lippen fest einbeißen); u. so Tragg., ἐμφὺς λευκοῖς καρποῖς χειρῶν Eur. Ion 891; u. allgemeiner, ἐμφύντε τῷ φύσαντι Soph. O. C. 1115, d. i. fest umschlingen; sp. D., wie ἐμφὺς ὡς λιμνᾶτις βδέλλα, fest angesogen, Theocr. 2, 56; Nic. Th. 131; οὔλῳ γὰρ στομίῳ ἐμφύεται 233. Auch in Prosa, χεῖρες ἐμπεφυκυῖαι ἦσαν τοῖς ἐπισπαστῆρσι Her. 6, 91, vgl. 3, 109; ἐνεφύοντο ἀλλήλοις καὶ κατεφίλουν, sie umarmten sich, Plut. Fab. 13; ἐμφῠναι καὶ δακεῖν de cohib. ira 10; ἐμπεφυκότες ὀδόντες Ael. H. A. 14, 8; auch geistig, an Etwas festhalten, τῷ ῥήματι, ταῖς ἐλπίσι, Plut. def. orac. 3 Alex. fort. II, 11; τοῖς δόγμασι Cat. min. 4; ἐμφῠναι ταῖς ναυσίν, sich fest darauf verlassen, Them. 9. – b) von geistigen u. sittlichen Anlagen u. Zuständen; μάντει τἀληϑὲς ἐμπέφυκεν ἀνϑρώπων μόνῳ Soph. O. R. 299; τί δ' ἂν ϑέλοις τὸ πιστὸν ἐμφῠναι φρενί; O. C. 1485; τὸ μωρὸν γυναιξὶν ἐμπέφυκε Eur. Hipp. 967; φϑόνος ἀρχῆϑεν ἐμφύεται ἀνϑρώπῳ Her. 3, 80; ἐμφύσεται τὸ τῆς ἀνδρίας ἦϑος Plat. Legg. VIII, 836 d; Xen. Cyr. 5, 2, 32; neben ἐγγίγνεται Mem. 3, 5, 17.
-
10 ὥς
ὥς, adv. des demonstr. Pronomens, von dem alten demonstr. Pron. ὅς, = οὕτως, ὧδε, 1) auf diese Art, auf diese Weise, so, also; oft bei Hom. ἃς εἰπών, ἃς γὰρ ἄμεινον u. ä.; u. übh. bei den Dichtern, wie Pind.; εἰ πάντα δ' ἃς πράσσοιμι ἄν Aesch. Ag. 904; ὥς τις ἀκτὰ κλονεῖται, ἃς καὶ τόνδε ἆται κλονέουσιν Soph. O. C. 1244; Eur. El. 155 Hipp. 1054, vgl. Valck. Phoen. 841; auch in der ion. Prosa, Her. 3, 13. 6, 76. – In der Verbindung καὶ ὥς und negativ οὐδ' ὥς, μηδ' ὥς betonten die Alten das Wort als Perispomenon, καὶ ὧς, οὐδ' ὧς, μηδ' ὧς, s. Lehrs Quaest. Ep. p. 63 Sengebusch Offener Brief an Rost S. 74; Imm. Bekker hat diese Betonung in den Hom. wieder eingeführt; καὶ ὥς, Bekker καὶ ὧς, auch so, auch unter diesen Umständen, gleichwohl, dennoch, wie ὅμως, Il. 1, 116. 3, 159. 4, 322. 8, 56. 11, 720 u. sonst; ο ὐ δ ' ὥς, Bekker οὐδ' ὧς, auch so nicht, auch unter diesen Umständen nicht, dennoch nicht, 7, 263. 9, 351. 587. 11, 841 Od. 1, 6. 2, 23 u. sonst; οὐδέ κεν ὥς Il. 9, 386. In diesen Vrbdgn auch in att. Prosa, Thuc. 1, 44, öfter, Xen. Cyr. 3, 3,11, Isocr. 4, 139, u. bei Sp., wie App. Hisp. 9, 16. – Ueber ἃς δ' αὔτως s. ὡςαύτως. – 2) häufig ist auch die Verbindung zweier Sätze durch ὡς – ὥς, wie das oben aus Soph. angeführte Beispiel; εἰ γὰρ ἐγὼν ἃς εἴην ἀϑάνατος – ὡς – Il. 8, 538; aber nicht bloß von der gleichen Beschaffenheit, sondern auch von der Gleichzeitigkeit od. unmittelbaren Aufeinanderfolge zweier Handlungen, s. Valck. Phoen. 1437; ὡς ἥψατο γούνων, ἃς ἔχετ' ἐμπεφυυῖα, wie sie seine Kniee berührt hatte, so hielt sie sich auch fest daran, Il. 1, 512; ὡς ἴδεν, ὥς μιν ἔρως πυκινὰς φρένας ἀμφεκάλυψεν, wie er sie erblickte. so umnebelte ihm auch Liebe die Sinne, 14, 294; Theocr. ὡς ἴδον, ἃς ἐμάνην, ὥς μευ περὶ ϑυμὸς ἰάφϑη 2, 82, vgl. 3, 42, wo man freilich auch das zweite u. dritte ὡς als Ausruf nehmen kann: wie ich ihn erblickte, wie ras'te ich! wie wurde die Seele mir verwundet! Auch Plat., ὥςπερ οἱ γραμματισταὶ ἀναγκάζουσι γράφειν κατὰ τὴν ὑφήγησιν τῶν γραμμῶν, ἃς δὲ καὶ ἡ πόλις ἀναγκάζει Prot. 326 d; ὡς πρὸς ἀστρονομίαν ὄμματα πέπηγεν, ἃς προς ἐναρμόνιον φορὰν ὦτα παγῆναι Rep. VII, 530 d. – 3) so, so zum Beispiel, für eine allgemeine Behauptung einen besondern Beleg anführend, Od. 5, 121. 125. 129, h. Ven. 219. – 4) ὥς steht auch für das sogenannte Atonon ὡς, das Relativum »wie«, in Vergleichungen, wenn das adv. dem Worte nachgesetzt wird, welches die Vergleichung angiebt, πατὴρ ἃς ἤπιος ἦεν, ϑεὸς ἃς τίετο δήμῳ, u. ä. oft Hom.; δοῦλον ὥς Aesch. Pers. selten in der ion. Prosa, u. wahrscheinlich ohne Beispiel in der att. Prosa. Es ist dies aber nicht das demonstrative ὥς, sondern das relative mit Anastrophe. Nämlich im Grunde ist das relative ὡς gar nicht Atonon, sondern Oxytonon, aber proklitisch, d. h. bei regelrechter, logischer Wortstellung ruht der Accent des ὡς auf dem jedesmal folgenden Worte, und wird durch den Accent dieses folgenden Wortes mit vertreten. Stellt man nun das ὡς nach, so wird es anastrophirt, wie die Präpositionen, d. h. hier also, ὡς zieht seinen Accent von dem folgenden Worte auf sich selbst zurück. Vgl. Lehrs Quaest. Ep. p. 99.
-
11 ασθμα
- ατος τό [ἄημι]1) тяжелое дыхание, одышка Aesch., Plat., Arst.ἀργαλέῳ ἔχετ΄ ἄσθματι Hom. — он тяжело переводил дыхание
2) дуновение, порыв (ветра)(ἀρκτῴοις ἄσθμασι βαλλόμενος Anth.)
-
12 εμφυω
(к med.: aor. 2 ἐνέφυν, pf. ἐμπέφυκα)1) досл. взращивать, перен. вкладывать, внедрять, внушать(οἴμας ἐν φρεσίν τινι Hom.; ἔρωτά τινι Xen.)
2) med. (в чем-л., на чем-л. или из чего-л.) вырастать, расти, произрастать(κιττὸς ὥσπερ ἐν ξόλῳ ἐμφύς Arst.; ἐμπεφύκασι ἐν αὐτῇ sc. νήσῳ - δένδρεα πολλά Her.)
ὅθι πρῶται τρίχες ἐμπεφύασι Hom. — там, где начинается (у лошадей) грива3) med. зарождаться, возникать, развиваться4) med. (преимущ. aor. и pf.) быть врожденным, присущим(τινί Her., Eur.; ὅ ἐμφυόμενος ἡμῖν τοῦ θανάτου φόβος Plut.)
πρὸς φιλοσοφίαν ἐμπεφυκώς Plut. — чувствующий природное влечение к философии5) med. (aor. и pf.) прижаться, прильнуть, ухватиться(ἐμφὺς οὐκ ἀνίει Her.; ἐμφὺς ὡς λιμνᾶτις βδέλλα Theocr.)
ἔχετ΄ ἐμπεφυυῖα Hom. — она припала (к коленям Зевса);ταῖν χεροῖν ἐμπεφυκώς Plut. — уцепившись обеими руками;ἐμφῦναι ταῖς ναυσίν Plut. — прибегнуть к флоту;ταῖς κώπαις ἐμφύντες Plut. — ухватившись за весла:τοῖς πολεμίοις ἐμφῦναι Plut. — преследовать врагов по пятам;ἐμφῦναι τοῖς Μακεδόνων πράγμασιν Plut. — вмешаться в македонские дела6) med. быть привязанным, крепко держаться(τοῖς πολιτικοῖς δόγμασι Plut.)
ταῖς ἐλπίσιν ἐμπεφυκώς Plut. — окрыленный надеждами -
13 μῦθος
μῦθος, ὁ,A word, speech, freq. in Hom. and other Poets, in sg. and pl.,ἔπος καὶ μῦθος Od.11.561
; opp.ἔργον, μύθων τε ῥητῆρ' ἔμεναι πρηκτῆρά τε ἔργων Il.9.443
, cf. 19.242; esp. mere word, μύθοισιν, opp. ἔγχεϊ, 18.252;ἔργῳ κοὐκέτι μύθῳ A.Pr. 1080
(anap.), etc.:—in special relations:2 public speech,μ. ἄνδρεσσι μελήσει Od.1.358
;μύθοισιν σκολιοῖς Hes.Op. 194
; μύθου ἐπισχεσίη the submission of a plea, Od.21.71;πρὶν ἂν ἀμφοῖν μ. ἀκούσῃς, οὐκ ἂν δικάσαις Ar.V. 725
; μύθοισι κεκάσθαι to be skilled in speech, Od.7.157.4 thing said, fact, matter, μῦθον δέ τοι οὐκ ἐπικεύσω ib. 744;τὸν ὄντα μ. E.El. 346
; threat, command,ἠπείλησεν μῦθον Il.1.388
, cf. 25, 16.83; charge, mission, 9.625; counsel, advice, 7.358.5 thing thought, unspoken word, purpose, design, 1.545 (pl.); , cf. 777;ἔχετ' ἐν φρεσὶ μῦθον 15.445
;ἔχε σιγῇ μ., ἐπίτρεψον δὲ θεοῖσι 19.502
, cf. 11.442; matter,θεοῖσι μῦθον ἐπιτρέψαι 22.289
; μῦθον μυθείσθην, τοῦ εἵνεκα λαὸν ἄγειραν the reason why.., 3.140.6 saying,κατὰ τὸν ἡμέτερον μ. Pl.Epin. 980a
; οὐκ ἐμὸς ὁ μ. ἀλλ'.. E.Fr. 484, cf. Pl.Smp. 177a, Call.Lav.Pall.56, Ph.1.601, Plu. 2.661a; saw, proverb,τριγέρων μ. τάδε φωνεῖ A.Ch. 314
(anap.).7 talk of men, rumour,ἀγγελίαν.. τὰν ὁ μέγας μ. ἀέξει S.Aj. 226
(lyr.), cf. 188 (lyr., pl.), E.IA72; report, message, S.Tr.67 (pl.), E. Ion 1340.II tale, story, narrative, Od.3.94, 4.324, S.Ant.11, etc.: in Hom. like the later λόγος, without distinction of true or false, μ. παιδός of or about him, Od.11.492: so in Trag., ἀκούσει μῦθον ἐν βραχεῖ λόγῳ ( χρόνῳ cod. M.) A.Pers. 713;μύθων τῶν Λιβυστικῶν Id.Fr.139.1
: in Prose, τὸν εἰκότα μ. the like ly story, like lihood, Pl.Ti. 29d: prov., μ. ἀπώλετο, either of a story which never comes to an end, or of one told to those who do not listen, Cratin.59, Crates Com.21, Pl.Tht. 164d, cf. R. 621b, Lg. 645b, Phlb. 14a; μ. ἐσώθη 'that's the end of the story', Phot.2 fiction (opp. λόγος, historic truth), Pi.O.1.29 (pl.), N.7.23 (pl.), Pl.Phd. 61b, Prt. 320c, 324d, etc.3 generally, fiction,μ. ἴδιοι Phld.Po.5.5
; legend, myth, Hdt.2.45, Pl.R. 330d, Lg. 636c, etc.;ὁ περὶ θεῶν μ. Epicur.Ep.3p.65U.
;τοὺς μ. τοὺς ἐπιχωρίους γέγραφεν SIG382.7
(Delos, iii B.C.). -
14 οὐ
οὐ, the negative ofA fact and statement, as μή of will and thought; οὐ denies, μή rejects; οὐ is absolute, μή relative; οὐ objective, μή subjective. —The same differences hold for all compds. of οὐ and μή, and some examples of οὐδέ and οὐδείς are included below.—As to the Form, v. infr. G.A USAGE.I as the negative of single words,II as the negative of the sentence.I οὐ adhering to single words so as to form a quasi-compd. with them:—with Verbs: οὐ δίδωμι withhold, Il.24.296; οὐκ εἰῶ prevent, 2.132, 4.55, al.; οὐκ ἐθέλω refuse, 1.112, 3.289, al.; οὔ φημι deny, 7.393, 23.668, al. (In most of these uses μή can replace οὐ when the constr. requires it, e.g.εἰ μή φησι ταῦτα ἀληθῆ εἶναι Lycurg.34
; but sts. οὐ is retained,εἰ δ' ἂν.. οὐκ ἐθέλωσιν Il.3.289
;εἰ δέ κ'.. ου'κ εἰῶσι 20.139
;ἐὰν οὐ φάσκῃ Lys.13.76
; ἐάντε.. οὐ (v.l. μή)φῆτε ἐάντε φῆτε Pl. Ap. 25b
):—with Participles:οὐκ ἐθέλων Il.4.224
, 300, 6.165, etc.:— with Adjectives:οὐκ ἀέκοντε 5.366
, 768, al.;οὐ πολλήν Th.6.7
, etc.:— with Adverbs:οὐχ ἥκιστα Id.1.68
, etc.: rarely with Verbal Nouns (v. infr. 11.10).—On the use of οὐ in contrasts, v. infr. B.II as negativing the whole sentence,1 οὐ is freq. used alone, sts. with the ellipsis of a definite Verb, οὔκ (sc. ἀποκερῇ), ἄν γε ἐμοὶ πείθῃ Pl.Phd. 89b
: sts. as negativing the preceding sentence, Ar. Pax 850, X.HG1.7.19: as a Particle of solemn denial freq. with μά (q. v.) and the acc.; sts. withoutμά, οὐ τὸν πάντων θεῶν θεὸν πρόμον Ἅλιον S. OT 660
(lyr.), cf. 1088 (lyr.), El. 1063 (lyr.), Ant. 758.2 with ind. of statement,τὴν δ' ἐγὼ οὐ λύσω Il.1.29
, cf. 114, 495;οὐ φθίνει Κροίσου φιλόφρων ἀρετά Pi.P.1.94
; ;οὔ κεν.. ἔπαξε Pi.N.7.25
;οὐκ ἂν ὑπεξέφυγε Il.8.369
.3 with subj. in [tense] fut. sense, only in [dialect] Ep., ; , cf. 11.387.4 with opt. in potential sense (without ἄν or κεν), also [dialect] Ep., , 20.286.5 with opt. andἄν, κείνοισι δ' ἂν οὔ τις.. μαχέοιτο 1.271
, cf. 301, 2.250, Hdt. 6.63, A.Pr. 979, S.Aj. 155 (anap.), E.IA 310, Ar.Ach. 403, etc.6 in dependent clauses οὐ is used,a with ὅτι or ὡς, after Verbs of saying, knowing, and showing,ἐκ μέν τοι ἐρέω.. ὡς ἐγὼ οὔ τι ἑκὼν κατερύκομαι Od.4.377
, cf. S.El. 561, D.2.8, etc.: so with ind. or opt. andἄν, ἀπελογοῦντο ὡς οὐκ ἄν ποτε οὕτω μωροὶ ἦσαν X.HG5.4.22
, cf. Pl.R. 330a; , cf. X.Cyr.1.1.3, etc.: with opt. representing ind. in orat. obliq.,ἔλεξε παιδὶ σῷ.. ὡς.. Ἕλληνες οὐ μενοῖεν A.Pers. 358
, cf. S.Ph. 346, Th.1.38, X.HG6.1.1, Pl.Ap. 22b, etc.: for μή in such sentences, v. μή B. 3.b in all causal sentences, and in temporal and Relat. sentences unless there is conditional or final meaning,χωσαμένη, ὅ οἱ οὔ τι θαλύσια.. ῥέξε Il.9.534
;ἄχθεται ὅτι οὐ κάρτα θεραπεύεται Hdt.3.80
;διότι οὐκ ἦσαν δίκαι, οὐ δυνατοὶ ἦμεν παρ' αὐτῶν ἃ ὤφειλον πράξασθαι Lys.17.3
;μή με κτεῖν', ἐπεὶ οὐχ ὁμογάστριος Ἕκτορός εἰμι Il.21.95
, etc.;νῦν δὲ ἐπειδὴ οὐκ ἐθέλεις.., εἶμι Pl.Prt. 335c
;ἐπειδὴ τὸ χωρίον οὐχ ἡλίσκετο Th.1.102
; , etc.: in causal relative sentences,οἵτινές σε οὐχὶ ἐσώσαμεν Pl.Cri. 46a
; esp. in the combinations, οὐκ ἔστιν ὅστις οὐ .., as , cf. Hec. 298;οὔτις ἔσθ' ὃς οὔ S.Aj. 725
; οὐδείς ἐστιν ὅστις οὐ .. Isoc. 15.180.c after ὥστε with ind. or opt. withἄν, ὥστ' οὐ δυνατόν σ' εἵργειν ἔσται Ar.V. 384
, cf. S.Aj.98, OT 411;οὕτως αὐτοὺς ἀγαπῶμεν.. ὥστε.. οὐκ ἂν ἐθελήσαιμεν Isoc.8.45
;οὐκ ἂν ὡρκίζομεν αὐτὸν ὥστε τῆς εἰρήνης ἂν διημαρτήκει καὶ οὐκ ἂν ἀμφότερ' εἶχε D.18.30
: ὥστε οὐ with inf. is almost invariably due to orat. obliq., ὥστ' οὐκ αἰσχύνεσθαι (for οὐκ αἰσχύνονται) Id.19.308, cf. Th.5.40, 8.76, Lys.18.6, Is.11.27 (cj. Reiske).—Rarely not in orat. obliq., S.El. 780, E. Ph. 1358, Hel. 108, D.53.2,9.48.7 in a conditional clause μή is necessary, except,a in Hom., when the εἰ clause precedes the apodosis and the verb is indic.,εἰ δέ μοι οὐκ ἐπέεσσ' ἐπιπείσεται Il. 15.162
, cf. 178, 20.129, 24.296, Od.2.274, Il.4.160, Od.12.382, 13.144 (9.410 is an exception).b when the εἰ clause is really causal, as after Verbs expressing surprise or emotion,μὴ θαυμάσῃς, εἰ πολλὰ τῶν εἰρημένων οὐ πρέπει σοι Isoc.1.44
;κατοικτῖραι.., εἰ.. οὐδεὶς ἐς ἑκατοστὸν ἔτος περιέσται Hdt.7.46
, cf. S.Aj. 1242; so alsoδεινὸν γὰρ ἂν εἴη πρῆγμα, εἰ Σάκας μὲν καταστρεψάμενοι δούλους ἔχομεν, Ἕλληνας δὲ οὐ τιμωρησόμεθα Hdt.7.9
, cf. And.1.102, Lys.20.8 (prob.), D.8.55;οὐκ αἰσχρόν, εἰ τὸ μὲν Ἀργείων πλῆθος οὐκ ἐφοβήθη τὴν Λακεδαιμονίων ἀρχήν, ὑμεῖς δ' ὄντες Ἀθηναῖοι βάρβαρον ἄνθρωπον.. φοβήσεσθε
;Id.
15.23, cf. Hdt.5.97, Lys.22.13.c when οὐ belongs closely to the next word (v. A. I), or is quoted unchanged,εἰ, ὡς νῦν φήσει, οὐ παρεσκευάσατο D.54.29
codd.; εἰ δ' οὐκέτ' ἐστί (sc. ὥσπερ λέγεις), τίνι τρόπῳ διεφθάρη
;E.
Ion 347.8 οὐ is used with inf. in orat. obliq., when it represents the ind. of orat. recta,φαμὲν δέ οἱ οὐ τελέεσθαι Od.4.664
, cf. Il.17.174, 21.316, S.Ph. 1389, etc.;λέγοντες οὐκ εἶναι αὐτόνομοι Th.1.67
, cf. Pl.R. 348c, X.Cyr.1.6.18;οἶμαι.. οὐκ ὀλίγον ἔργον αὐτὸ εἶναι Pl.R. 369b
, cf. S.OT 1051, Th.1.71, etc.; ἡγήσαντο ἡμᾶς οὐ περιόψεσθαι ib.39. (For the occasional use of μή, v. μή B. 5c; sts. we have οὐ and μή in consecutive clauses,οἶμαι σοῦ κάκιον οὐδὲν ἂν τούτων κρατύνειν μηδ' ἐπιθύνειν χερί S.Ph. 1058s
q.;αὐτὸ ἡγοῦμαι οὐ διδακτὸν εἶναι μηδὲ.. παρασκευαστόν Pl.Prt. 319b
.)9 οὐ is used with the part., when it can be resolved into a finite sentence with οὐ, as after Verbs of knowing and showing, ; . 3; , etc.; or into a causal sentence,τῶν βαρβάρων οἱ πολλοὶ ἐν τῇ θαλάσσῃ διεφθάρησαν νέειν οὐκ ἐπιστάμενοι Hdt.8.89
;τὴν Μένδην πόλιν ἅτε οὐκ ἀπὸ ξυμβάσεως ἀνοιχθεῖσαν διήρπασαν Th.4.130
; or into a concessive sentence, , cf. S.Ph. 377, etc.: regularly with ὡς and part., , etc.;ἐθορυβεῖτε ὡς οὐ ποιήσοντες ταῦτα Lys.12.73
, cf. S.Ph. 884, Aj. 682, Hdt.7.99, Th.1.2,5,28,68,90; , cf. Th.8.1, Isoc.4.11:—for exceptions, v. μή B. 6.b when the part. is used with the Art., μή is generally used, unless there is a distinct reference to a fact, when οὐ is occasionally found,ἡμεῖς δὲ ἀπὸ τῆς οὐκ οὔσης ἔτι [πόλεως] ὁρμώμενοι Th.1.74
;τοὺς ἐν τῇ πόλει οὐδὲν εἰδότας Id.4.111
;οἱ οὐκ ἐθέλοντες Antipho 6.26
;τῶν οὐ βουλομένων And.1.9
; , cf. τὸν οὐδὲ συμπενθῆσαι τὰς τῆς πατρίδος συμφορὰς τολμήσαντα (preceded by τὸν.. μήτε ὅπλα θέμενον ὑπὲρ τῆς πατρίδος μήτε τὸ σῶμα παρασχόντα κτλ.) Lycurg.43;τὸ οὐχ εὑρημένον Pl.R. 427e
.10 Adjectives and abstract Substantives with the article commonly take μή (v.μή B. 7
) but οὐ is occasionally used,τὰς οὐκ ἀναγκαίας πόσεις X.Lac.5.4
;τοὺς οὐδένας E.IA 371
; (whereas ὁ μηδείς, τὸ μηδέν is the rule); τὴν τῶν γεφυρῶν οὐ διάλυσιν the non- dissolution of the bridges, the fact of their notbeing broken up, Th.1.137;ἡ οὐ περιτείχισις Id.3.95
;ἡ τῶν χωρίων οὐκ ἀπόδοσις Id.5.35
, cf.E. Hipp. 196 (anap.); so without the article,ἐν οὐ καιπῷ Id.Ba. 1287
; οὐ πάλης ὕπο ib. 455.12 in questions οὐ ordinarily expects a positive answer, οὔ νυ καὶ ἄλλοι ἔασι ..; Il.10.165; οὐχ ὁράᾳς ..; dost thou not see? Od.17.545;οὐκ.. ᾐσθόμην
;A.
Pr. 956: so as a strong form of imper., ;E.
Ion 524; ;Din.
1.18; ;Ar.
Ach. 484; βάλλε, βάλλε folld. by οὐ βαλεῖς; οὐ βαλεῖς; ib. 281 and 283, cf. S.Ant. 885: also with opt. and ἄν, οὐκ ἂν δὴ τόνδ' ἄνδρα μάχης ἐρύσαιο ( = ἔρυσαι) ; Il.5.456; οὐκ ἂν φράσειας ( = φράσον) ; S.Ph. 1222; but in questions introduced by οὐ δή, οὐ δή του, οὔ που, οὔ τί που, a doubt is implied of the statement involved, and an appeal is made to the hearers, οὐ δή ποθ' ἡμῖν ξυγγενὴς ἥκεις ποθέν; surely you are not..? Id.El. 1202, cf. Ph. 900; οὔ τί που οὗτος Ἀπόλλων ..; Pi.P.4.87, cf. S.Ph. 1233, E.IA 670, Hel. 135, Ion 1113, Ar.Ra. 522, 526.B POSITION. οὐ is generally put immediately before the word which it negatives,οὐκ ἐκεῖνον ἐθεώμην.—ἀλλὰ τίνα μήν ; ἔφη ὁ Τιγράνης X.Cyr.3.1.41
; ;οὐ διὰ τὸ μὴ ἀκοντίζειν οὐκ ἔβαλον αὐτὸν ἀλλὰ διὰ τὸ μηδενὶ ὑπὸ τὸ ἀκόντιον ὑπελθεῖν Antipho 3.4.6
: in Poetry the position is freq. more free,κίνδυνος ἄναλκιν οὐ φῶτα λαμβάνει Pi.O.1.81
; οὐ ψεύδεϊ τέγξω λόγον ib. 4.19; κατακρύπτει δ' οὐ κόνις ib.8.79;χρὴ πρὸς θεὸν οὐκ ἐρίζειν Id.P. 2.88
: sts. emphatically at the end of the clause,καὶ τοὶ γὰρ αἰθοίσας ἔχοντες σπέρμ' ἀνέβαν φλογὸς οὔ Id.O.7.48
;ταρβήσει γὰρ οὔ S.Aj. 545
: in clauses opposed by μέν and δέ the οὐ (or μή) is freq. placed at the end,βούλονται μέν, δύνανται δ' οὔ Th.6.38
;οὗτος δ' ἦν καλὸς μέν, μέγας δ' οὔ X.An.4.4.3
;ἔδοξέ μοι ὁ ἀνὴρ δοκεῖν μὲν εἶναι σοφὸς.., εἶναι δ' οὔ Pl.Ap. 21c
; soτὸ Πέρσας μὲν λέληθε, ἡμέας μέντοι οὔ Hdt.1.139
: freq. withὁ μὲν.. ὁ δέ, οὐ πάσας χρὴ τὰς δόξας τιμᾶν, ἀλλὰ τὰς μέν, τὰς δ' οὔ Pl.Cri. 47a
, cf. Ap. 24e, R. 475b, etc.;Λέριοι κακοί, οὐχ ὁ μέν, ὃς δ' οὔ Phoc.1
: sts. in the first clause afterμέν, οἱ δὲ στρατηγοὶ ἐξῆγον μὲν οὔ, συνεκάλεσαν δέ X.An.6.4.20
, cf. 4.8.2, Cyr.1.4.10, Pl.Phd. 73b;κατώρα πᾶν μὲν οὒ τὸ στρατόπεδον Hdt.7.208
.C ACCUMULATION. A simple neg. (οὐ or μή) is freq. repeated in composition with Prons., Advbs., or Conjs., as οὐδείς or μηδείς, οὐδέ or μηδέ, οὐδαμῶς or μηδαμῶς, first in Hom., ;ἀλλ' οὔ μοι Τρώων τόσσον μέλει ἄλγος ὀπίσσω οὔτ' αὐτῆς Ἑκάβης οὔτε Πριάμοιο ἄνακτος 6.450
; : the first neg. may be a compd.,καθεύδων οὐδεὶς οὐδενὸς ἄξιος οὐδὲν μᾶλλον τοῦ μὴ ζῶντος Pl. Lg. 808b
; (similarly with μή, Phdr. 236e): or a neg. Adj., ; οὐ follows the compd. neg.,οὐδ' εἰ πάντες ἔλθοιεν Πέρσαι, πλήθει γε οὐχ ὑπερβαλοίμεθ' ἂν τοὺς πολεμίους X. Cyr.2.1.8
; οὐδ' ἂν ἡ πόλις ἄρα ([etym.] ὅπερ ἄρτι ἐλέγομεν )ὅλη τοιοῦτον ποιῇ, οὐκ ἐπαινέσῃ Pl.R. 426b
, cf. Smp. 204a: sts. a confirmative Particle accompanies the first οὐ or οὐδέ, and the neg. is repeated with emphasis,οὐδὲ μὲν οὐδέ μ' ἔασκες Il.19.295
;οὐδὲ γὰρ οὐδὲ Δρύαντος υἱὸς.. δὴν ἧν 6.130
, v. οὐδέ C. 11; : so also in Trag. and [dialect] Att. without any such Particle, οὐ σμικρός, οὔχ, ἁγὼν ὅδε not small, no, is this struggle, S.OC 587;θεοῖς τέθνηκεν οὗτος, οὐ κείνοισιν, οὔ Id.Aj. 970
, cf.Ar.Ra.28, 1308, X.Smp. 2.4, Pl.R. 390c.2 when the compd. neg. precedes and the simple neg. follows with the Verb, the opposing negs. produce an emphatic positive, οὐδεὶς ἀνθρώπων ἀδικῶν τίσιν οὐκ ἀποτείσει Orac. ap. Hdt.5.56; (but prob. f.l.);οὐδεὶς οὐκ ἔπασχέ τι X.Smp.1.9
.3 similarly each of two simple negs. may retain its negating force,ὥσπερ οὐ διὰ πρᾳότητα καὶ ἀσχολίαν τὴν ὑμετέραν οὐ δεδωκὼς ὑμῖν δίκην Lys.6.34
;ἐγὼ δ' οὐκ οἶμαι.. οὐ δεῖν ὑμᾶς ἀμύνεσθαι Id.13.52
(similarly with μή, D.19.77): sts. a combination of a μέν- clause with a δέ- clause containing οὐ is negatived as a whole by a preceding οὐ, e.g.οὐ γὰρ δήπου Κτησιφῶντα μὲν δύναται διώκειν δι' ἐμέ, ἐμὲ δέ, εἴπερ ἐξελέγξειν ἐνόμιζεν, αὐτὸν οὐκ ἂν ἐγράψατο Id.18.13
.D PLEONASM OF οὐ: after Verbs of denying, doubting, and disputing, folld. by ὡς or ὅτι with a finite Verb, οὐ is inserted to show the neg. character of the statement, where in Engl. the neg. is not required, , cf. Th.1.77, X.HG2.3.16, Smp.2.12, Isoc.5.57, etc.;οὐδεὶς ἂν τολμήσειεν ἀντειπεῖν ὡς οὐ τὴν μὲν ἐμπειρίαν μᾶλλον τῶν ἄλλων ἔχομεν Id.6.48
, cf. And.4.34, D.16.4, etc.; ;ἀρνεῖσθαι ὅτι οὐ παρῆν X.Ath.2.17
; οὐδ' αὐτὸς ὁ Λάμπις ἔξαρνος ἐγένετο ὡς οὐκ εἴη εἰρηκὼς κτλ. D.34.49;ἀμφισβητεῖν ὡς οὐχὶ.. δοτέον δίκην Pl.Euthphr.8c
, cf. R. 476d, Prm. 135a; ἀπιστεῖν ὅτι οὐ .. Id.Men. 89d;ἀνέλπιστον καταστῆσαί τισιν ὡς οὐκ ἔσται μεταγνῶναι Th. 3.46
: οὐ is sts. thus used in the second member of a negative comparative sentence,ἥκει ὁ Πέρσης οὐδέν τι μᾶλλον ἐπ' ἡμέας ἢ οὐ καὶ ἐπ' ὑμέας Hdt.4.118
, cf. 5.94, 7.16.γ, Th.2.62,3.36: after πλήν, X.Lac. 15.6, D.18.45.E OMISSION OF οὐ: οὐ is sts. omitted, esp. by Poets, when it may be supplied from the next clause, ;σιδήρῳ οὐδ' ἀργύρῳ χρέωνται οὐδέν Hdt.1.215
;ῥοδιακὴ οὖς οὐδὲ πυθμένα οὐκ ἔχουσα Inscr.Délos 313a84
(iii B. C.).F in Poetry, if ἤ stands before οὐ, the two sounds coalesce into one syllable, as inἦ οὐχ Il.5.349
, cf. Od.1.298; so, in [dialect] Att., , etc., and ἐγὼ οὔτε ib. 332, .—This synizesis is general in [dialect] Ep., universal in [dialect] Att.G FORM. οὐ is used before consonants (including the digamma, e.g. before ἕθεν, οἱ, e(, Il.1.114, 2.392, 24.214, but not before ὅς Possess.,οὐχ ᾧ πατρί Od.13.265
, cf.οὐκ ἐπέεσσι Il.15.162
, etc.); οὐκ before vowels with spir. lenis, οὐχ before vowels with spir. asper; in our text of Hdt. οὐκ is used before all vowels (prob. because Hdt. had no spir. asper): the [dialect] Ep. form οὐκί [ῐ] is used by Hom. mostly at the end of a clause and at the close of the verse,ὅς τ' αἴτιος ὅς τε καὶ οὐκί Il.15.137
;ἠὲ καὶ οὐκί 2.238
, 300,al.; but in the middle of a verse, 20.255; οὐχί [ῐ] is found twice in Hom., Il.15.716, 16.762, and is common in Trag., where it is freq. employed like οὔ emphatic (supr. B), ;A.
Ag. 273,Fr. 310; ;Id.
Supp. 918, Ar. Pax 1027;ἐμὸς μὲν οὐχί E.IA 859
: also in Prose, Th.1.120,al., 1 Ep.Cor. 5.12, etc.: the diphthong is genuine and always written ου ( ουκ, ουδε, etc.) in early Inscrr., IG12.10.22, etc.; in iv B.C. rarely written οκ, ib. 22.1635.112,116,121; οὐ abbreviated ο, Suid.s.v. Φιλοξένου γραμμάτιον.H ACCENTUATION. οὐ is oxytone acc. to Hdn.Gr.1.494 (text doubtfulin 504): Arist.SE 166b6, referring to Il.23.328 τὸ μὲν ου (i.e. οὐ = οὒ) καταπύθεται ὄμβρῳ, says λύουσι.. τῇ προσῳδίᾳ λέγοντες τὸ ου ὀξύτερον (i.e. οὗ), cf. 178b3. In codd. the word is written oxytone when folld. by a pause (v. supr. B), and is usu. written without any accent in other cases.I οὐ in connexion with other Particles will be found in alphabetical order, οὐ γάρ, οὐ μή, etc.—The corresponding forms of μή should be compared. -
15 ἐμφύω
A implant, θεὸς δέ μοι ἐν φεσὶν οῐμας παντοίας ἐνέφυσεν planted them in my soul, Od.22.348;ἐμφῦσαι ἔρωτά τινι X.Mem.1.4.7
; νόον τινί Eleg. ap. Ath.7.337f, cf. Ph.1.631,al.II [voice] Pass., with [tense] pf. ἐμπέφῡκα and [tense] aor. 2 ἐνέφῡν: [tense] pf. subj.ἐμπεφύῃ Thgn.396
:1 grow in or on, τινί, ὅθι τε τρίχες ἱππων κρανίῳ ἐμπεφύασι ([dialect] Ep. for ἐμπεφύκασι) Il.8.84;τὰ ἐμφυόμενα Hp.
Aër.5; ἐμφύεσθαι ἐν [ νήσῳ] Hdt.2.156: hence of qualities, φθόνος ἀρχῆθεν ἐμφύεται ἀνθρώπῳ is implanted in him, Id.3.80; ᾧ (sc. μάντει)τἀληθὲς ἐμπέφυκεν S.OT 299
;τὸ πιστὸν ἐμφῦναι φρενί Id.OC 1488
;πάντ' ἐμπέφυκε τῷ γήρᾳ κακά Id.Fr. 949
;τὸ μῶρον γυναιξὶν ἐμπέφυκε E.Hipp. 967
; οὐδεὶς Χαρακτὴρ ἐμπέφυκε σώματι is set by nature on the body, Id.Med. 519;κακία τῇ πόλει ἐμφύεται X.Mem.3.5.17
, etc.: the [tense] pf. part. abs., innate,νόσημα πόλεως ἐ. Pl. Lg. 736a
, cf. 863b.2 to be rooted in, cling closely, ὣς ἔχετ' ἐμπεφῠυῖα ([dialect] Ep. part. ) she hung on clinging, Il.1.513; ἔν τ' ἄρα οἱ φῦ Χειρί clung fast to his hand, clasped his hand tight, as a warm greeting, 6.253, etc.;ἔφυν ἐν Χερσί Od.10.397
;ἐν Χείρεσσι φύοντο 24.410
; so χεῖρες.. ἐμπεφυκυῖαι ἦσαν τοῖσι ἐπισπαστῆρσι stuck fast to the handles, Hdt.6.91;ἐμφύντε τῷ φύσαντι S.OC 1113
, cf.E. Ion 891 (anap.); ὀδὰξ ἐν Χείλεσι φύντες biting the lips hard, in suppressed anger, Od.1.381, 18.410, 20.268 (so ἐμφῦσαι ὀδόντας to fix the teeth in, Ael.NA14.8);ἀμὺξ ἐμφῦναι Nic.Th. 131
: c. gen., D.H.11.31 (s.v.l.): abs.,ἐμφύς Hdt.3.109
;ἐμφὺς ὡς βδέλλα Theoc.2.56
; ἐμπεφυκὼς πόνος fixed pain, Archig. ap. Gal.8.110.3 metaph., cling to,ταῖς ἐλπίσι καὶ ταῖς παρασκευαῖς Plu.2.342c
;τοῖς ἠθικοῖς καὶ πολιτικοῖς δόγμασι Id.Cat.Mi. 4
;τοῖς πολεμίοις Id.Nic.14
;τὴν πόλιν ἀφέντας -φῦναι ταῖς ναυσίν Id.Them.9
. -
16 ἐμφύω
ἐμ-φύω, (1) einpflanzen, (durch die Geburt) einflößen; ϑεὸς δέ μοι ἐν φρεσὶν οἴμας παντοίας ἐνέφυσεν, ein Gott hat mir Gesangweisen eingepflanzt; τοὺς ὀδόντας, d. i. die Zähne fest einbeißen. (2) angeboren werden, darin entstehen, angeboren, angeschaffen sein; darin wachsen. Gew. übertr., (a) festhalten; Θέτις ὡς ἥψατο γούνων, ὥς ἔχετ' ἐμπεφυυῖα, gleichsam angewachsen; oft ἐν δ' ἄρα οἱ φῠ χειρί, er faßte ihn fest bei der Hand, drückte ihm die Hand; ὀδὰξ ἐν χείλεσι φύντες, die Lippen fest einbeißen; allgemeiner, ἐμφύντε τῷ φύσαντι, fest umschlingen; ἐμφὺς ὡς λιμνᾶτις βδέλλα, fest angesogen; ἐνεφύοντο ἀλλήλοις καὶ κατεφίλουν, sie umarmten sich; auch geistig: an etwas festhalten; ἐμφῠναι ταῖς ναυσίν, sich fest darauf verlassen. (b) von geistigen u. sittlichen Anlagen u. Zuständen -
17 ὥς
ὥς, (1) auf diese Art, auf diese Weise, so, also; καὶ ὧς, auch so, auch unter diesen Umständen, gleichwohl, dennoch; οὐδ' ὧς, auch so nicht, auch unter diesen Umständen nicht, dennoch nicht; (2) ὡς ἥψατο γούνων, ἃς ἔχετ' ἐμπεφυυῖα, wie sie seine Kniee berührt hatte, so hielt sie sich auch fest daran; ὡς ἴδεν, ὥς μιν ἔρως πυκινὰς φρένας ἀμφεκάλυψεν, wie er sie erblickte. so umnebelte ihm auch Liebe die Sinne; ὡς ἴδον, ἃς ἐμάνην, ὥς μευ περὶ ϑυμὸς ἰάφϑη, wie ich ihn erblickte, wie raste ich! wie wurde die Seele mir verwundet!; (3) so, so zum Beispiel, für eine allgemeine Behauptung einen besondern Beleg anführend; (4) ὥς, Relativum 'wie', in Vergleichungen
См. также в других словарях:
Ἔχετ' — Ἔχετε , Ἔχετος masc voc sg … Greek morphological index (Ελληνική μορφολογικούς δείκτες)
ἔχετ' — ἔχετε , ἔχω check pres imperat act 2nd pl ἔχετε , ἔχω check pres ind act 2nd pl ἔχεται , ἔχω check pres ind mp 3rd sg ἔχετο , ἔχω check imperf ind mp 3rd sg (homeric ionic) ἔχετε , ἔχω check imperf ind act 2nd pl (homeric ionic) … Greek morphological index (Ελληνική μορφολογικούς δείκτες)
GENU — ex Graeco γόνυ, roboris sedes, Artemid. l. 1. c. 49. Τὰ γόνατα πρὸς τε ἰχὺν καὶ εὐανδρείαν ἐςτὶ ληπτέα καὶ πρὸς κινήσεις, καὶ πρὸς πράξεις κτλ. Quibus proin debilitatis, totum corpus imbecillum est. Plaut. Curcul. Act. 2. sc. 3. v. 30. Tenebrae… … Hofmann J. Lexicon universale