-
1 θοως
-
2 θοώς
-
3 θοῶς
-
4 εἰς-αγείρω
εἰς-αγείρω (s. ἀγείρω), hineinversammeln; ἐς δ' ἐρέτας ἀγείρομεν Il. 1, 142; med., sich darin versammeln, ϑοῶς δ' ἐςαγείρετο λαός Od. 14, 248; übertr., νέον δ' ἐςαγείρετο ϑυμόν, faßte sich wieder, kam wieder zur Besinnung, Il. 15, 240. 21, 417 u. sp. D., wie Ap. Rh. 3, 634.
-
5 μετα-χωρέω
μετα-χωρέω, weg- u. wo anders hingehen; τόπων μετά που χωρεῖτ' ἐκ τῶνδε ϑοῶς, Aesch. Prom. 1062; ἐς τὴν Λιβύην, Ar. Av. 710; Thuc. 5, 112 u. Folgde; übergehen zu einer andern Partei, Plut. Demetr. 29 u. Sp.; auch μ. εἰς ὀστράκου φύσιν, Ael. N. A. 9, 43.
-
6 δηλέομαι
δηλέομαι, dep. med., zu Grunde richten, tödten, vernichten, zerstören, beschädigen, verletzen, verwunden, plündern, rauben; absolut, = Schadenanrichten, schaden, schädlich sein; Apoll. Lex. Hom. 58, 7 δηλήσασϑαι· διαφϑεῖραι, διακόψαι; 62, 12 ἐδηλήσαντο· ἐκακοπάϑησαν, ἔβλαψαν. Vgl. δαίω, δαλός, δήιος, δηιόω und das Latein. deleo (??). Bei Homer erscheint δηλέομαι öfters im aorist. 1. med.; ein Paar Homerische Formen können sowohl für conjunctiv. aorist. 1. med. gelten als für indicativ. futur.; in anderen Formen bei Homer nicht. Uebersicht der Homerischen Formen und Stellen: δηλήσατο Odyss. 22, 278; ἐδηλήσαντο Iliad. 1, 156 Odyss. 10, 459. 11, 401. 408. 24, 111; δηλήσαντο Iliad. 4, 236. 271; δηλήσηται Iliad. 3, 107; δηλήσαιτο Odyss. 13, 124; δηλήσασϑαι Iliad. 4, 67. 72; δηλήσεαι, conj. aor. oder ind. fut., Iliad. 23, 428; δηλήσεται, conj. aor. oder ind. fut., Iliad. 14, 102 Odyss. 8, 444. 22, 368. Auch das einzige Homerische composit., διαδηλέομαι, erscheint bei Homer nur im aorist. 1. med., διεδηλήσαντο Odyss. 14, 37. Absolut ist δηλέομαι gebraucht Iliad. 14, 102 ἔνϑα κε σὴ βουλὴ δηλήσεται, ὄρχαμε λαῶν; mit Griech. accusat. Odyss. 10, 459 οἶδα ἠμὲν ὅσ' ἐν πόντῳ πάϑετ' ἄλγεα, ἠδ' ὅσ' ἀνάρσιοι ἄνδρες ἐδηλήσαντ' ἐπὶ χέρσου; Iliad. 4, 236. 271 πρότεροι ὑπὲρ ὅρκια δηλήσαντο, über den Eid hinaus, d. h. gegen den Eid; vgl. Iliad. 4, 67. 72 ὥς κε Τρῶες Ἀχαιοὺς ἄρξωσι πρότεροι ὑπὲρ ὅρκια δηλήσασϑαι und Iliad. 3, 107 μή τις ὑπερβασίῃ Διὸς ὅρκια δηλήσηται; Iliad. 1, 156 οὐδέ ποτ' ἐν Φϑίῃ καρπὸν ἐδηλήσαντο, die Feldfrucht verwüsten; Odyss. 8, 444 αὐτὸς νῠν ἴδε πῶμα, ϑοῶς δ' ἐπὶ δεσμὸν ἴηλον, μή τίς τοι καϑ' ὁδὸν δηλήσεται, ὁππότ' ἂν αὖτε εὕδῃσϑα ὕπνον, stehlen; Iliad. 23, 428 ἀλλ' ἄνεχ' ἵππους· στεινωπὸς γὰρ ὁδός, τάχα δ' εὐρυτέρῃ παρελάσσεις, μή πως ἀμφοτέρους δηλήσεαι ἅρματι κύρσας: Einige verstehen unter ἀμφοτέρους die Pferde des Angeredeten, Andere wohl richtiger die beiden Menschen, den Sprecher und den Angeredeten; Odyss. 22, 278 Αμφιμέδων Τηλέμαχον βάλε χεῖρ' ἐπὶ καρπῷ λίγδην, ἄκρην δὲ ῥινὸν δηλήσατο χαλκός; Odyss. 22, 368 μή με δηλήσεται ὀξέι χαλκῷ, damit er mich nicht tödte; Odyss. 11, 401 τίς νύ σε κὴρ ἐδάμασσε ϑανάτοιο; – ἦέ σ' ἀνάρσιοι ἄνδρες ἐδηλήσαντ' ἐπὶ χέρσου; – Hom. hymn. Cer. 228 δηλήσεται; Gegensatz ὀνίνημι Hom. hymn. Merc. 541 ἀνϑρώπων δ' ἄλλον δηλήσομαι, ἄλλον ὀνήσω. – Praes. und imperfect. bei Herodt.: δηλέεσϑαι 6, 36; δηλῆται 4, 187; ἐδηλέετο 9, 63; – δηλήσασϑαι τὴν στρατιήν 7, 51; τὴν γῆν δηλησαμένας πολλά 4, 115; – perfect. δεδήληται in passiver Bdtg 4, 198. 8, 100; activisch und passivisch kann genommen werden das praes. δηλέεσϑαι 2, 12. – Perfect. δεδήληται passivisch auch Eur. Hipp. 175. – Das activ. Xen. Oec. 10, 3 beruht wohl auf falscher Lesart. – Dorisch Theocr. 9, 36 τὼς δ' οὔτι ποτῷ δαλήσατο Κίρκα, vgl. Parthen. 29 οἴνῳ πολλῷ δηλησαμένη αὐτὸν ἤγαγεν εἰς ἐπιϑυμίαν κτἑ.
-
7 δέ
δέ, eine von Hom. an sehr gew. Partikel, welche einzelne Theile eines Satzes u. ganze Sätze so an einander knüpft, daß das Hinzukommende als ein Anderes, Gegenüberstehendes bezeichnet wird: aber, dagegen; wenn der vorangehende, den Gegensatz bildende Ausdruck negativ ist, durch sondern zu übersetzen; ist der Gegensatz schwach, so genügt zur Übersetzung » und«, » ferner« u. dgl. Soll der Gegensatz recht bestimmt und scharf hingestellt werden, so gebraucht man μέν – δέ; das μέν wird im Deutschen meistens nicht durch ein eigenes Wort übersetzt, sondern nur durch den Ton ausgedrückt. – Einige halten δέ für geschwächt aus δή, vgl. μέν μήν; Andere halten es für entstanden aus ΔFΕ', verwandt δύο; Andere bringen es mit δέω »binden« zusammen. – Bei Homer sind besonders folgende Arten des Gebrauchs wichtig: – 1) die ganz lose, bloß anreihende Verbindung, wo die Gegensätze sehr schwach sind, so daß δέ nicht viel Anderes bedeutet als καί; z. B. Odyss. 8, 455 τὸν δ' ἐπεὶ οὖν δμωαὶ λοῠσαν καὶ χρῖσαν ἐλαίῳ, ἀμφὶ δέ μιν χλαῖναν καλὴν βάλον ἠδὲ χιτῶνα, ἔκ ῥ ἀσαμίνϑου βὰς ἄνδρας μέτα οἰνοποτῆρας ἤιε, zu ἀμφὶ δέ μιν Schol. ὁ δέ ἀντὶ τοῠ καί; Iliad. 1, 43 sqq ἃς ἔφατ' εὐχόμενος, τοῦ δ' ἔκλυε Φοῖβος Ἀπόλλων, βῆ δὲ κατ' Οὐλύμποιο καρήνων χωόμενος κῆρ, τόξ' ὤμοισιν ἔχων ἀμφηρεφέα τε φαρέτρην. ἔκλαγξαν δ' ἄρ' ὀιστοὶ ἐπ' ὤμων χωομένοιο, αὐτοῦ κινηϑέντος· ὁ δ' ἤιε νυκτὶ ἐοικώς. ἕζετ' ἔπειτ' ἀπάνευϑε νεῶν, μετὰ δ' ἰὸν ἕηκεν· δεινὴ δὲ κλαγγὴ γένετ' ἀργυρέοιο βιοῖο; Odyss. 5, 243 sqq. αὐτὰρ ὁ τάμνετο δοῠρα· ϑοῶς δέ οἱ ἤνυτο ἔργον. εἴκοσι δ' ἔκβαλε πάντα, πελέκκησεν δ' ἄρα χαλκῷ, ξέσσε δ' ἐπισταμένως καὶ ἐπὶ στάϑμην ἴϑυνεν. τόφρα δ' ἔνεικε τέρετρα Καλυψὼ δῖα ϑεάων· τέτρηνεν δ' ἄρα πάντα καὶ ἥρμοσεν ἀλλήλοισιν, γόμφοισιν δ' ἄρα τήν γε καὶ ἁρμονιῇσιν ἄρασσεν; Iliad. 1, 345 sqq ἃς φάτο, Πάτροκλος δὲ φίλῳ ἐπεπείϑεϑ' ἑταίρῳ, ἐκ δ' ἄγαγε κλισίης Βρισηίδα καλλιπάρῃον, δῶκε δ' ἄγειν. τὼ δ' αὖτις ἴτην παρὰ νῆας Ἀχαιῶν· ἡ δ' ἀέκουσ' ἅμα τοῖσι γυνὴ κίεν. – 2) Nicht selten knüpft Homer durch δέ an, wo man vielmehr γάρ erwartet; Iliad. 8, 85 ἀλγήσας δ' ἀνέπαλτο, βέλος δ' εἰς ἐγκέφαλον δῠ, σὺν δ' ἵππους ἐτάραξε, Scholl. Aristonic. βέλος δ': ὅτι ὁ δέ ἀντὶ τοῦ γάρ, βέλος γάρ; so auch in der Zusammensetzung οὐδέ: Iliad. 6, 360 μή με κάϑιζ', Ἑλένη, φιλέουσά περ· οὐδέ με πείσεις, Scholl. Aristonic. οὐ δέ: ὅτι ὁ δέ ἀντὶ τοῦ γάρ, οὐ γάρ με πείσεις; vgl. noch Scholl. Odyss. 2, 6. 4, 236. – 3) Auch statt δή schien alten Grammatikern bei Homer δέ zu stehn; vgl. z. B. Iliad. 1, 204 ἀλλ' ἔκ τοι ἐρέω, τὸ δὲ καὶ τελέεσϑαι ὀίω, Scholl. Nicanor. ἤτοι στικτέον ἐπὶ τὸ »ἐρέω«, ἢ βραχὺ διασταλτέον. ἐὰν μὲν οὖν στίζωμεν, ἔσται τὸ λεγόμενον τοῠτο καὶ τετε λέσϑαι ὑπολαμβάνω· ἐὰν δὲ διαστέλλωμεν, ἔσται ὁ δέ κείμενος ἀντὶ τοῠ δή, καὶ τὸ τό ἀντὶ ὑποτακτικοῠ τοῦ ὅ, vgl. Friedlaender Nicanor p. 34. – 4) Ein Gegensatz kann, genau genommen, nur zwischen coordinirten Ausdrücken stattfinden; Homer aber gebraucht nicht selten δέ in Hauptsätzen, um sie den ihnen untergeordneten vorausgehenden Nebensätzen (Vordersätzen) gegenüberzustellen; Aristarch erklärte in solchen Fällen das δέ des Hauptsatzes kurzweg für περιττόν. Dies ist auch eine ganz richtige Auffassung; denn, wenn man die Construction für anakoluthisch erklärt, und den Grund der Erscheinung darin sieht, daß es ursprünglich gar keine untergeordneten Sätze gegeben habe, sondern nur Hauptsätze, so daß also ursprünglich δέ in jedem Satze habe stehn dürfen, von welchem Zustande der Sprache eben der hier betrachtete Homerische Gebrauch ein altehrwürdiger Rest sei, – wenn man diese Ansicht aufstellt, so erklärt man allerdings den Ursprung der Erscheinung, und zwar, wie es scheint, ganz richtig; aber man beseitigt keineswegs die nackte Thatsache, daß, so wie nun einmal die betreffenden Homerischen Perioden im Übrigen gebau't sind, das δέ keine Wirksamkeit, keinen Zweck hat, daß es eben so gut fortbleiben könnte, ohne daß die Deutlichkeit Schaden litte oder der Sinn sich änderte. Das δέ ist hier also in der That περιττόν; doch natürlich nur grammatisch περιττόν; denn daß rhetorisch seine Wirkung bedeutend sei, wird Niemand läugnen; die Anakoluthie giebt dem Vortrage Lebhaftigkeit und Schwung. Aber daß dieses δέ rhetorisch περιττόν sei, hat Aristarch auch gar nicht gemeint. Beispiele: Odyss. 7, 47 ἀλλ' ὅτε δὴ βασιλῆος ἀγακλυτὰ δώμαϑ' ἵκοντο, τοῐσι δὲ μύϑ ων ἦρχε ϑεὰ γλαυκῶπις Ἀϑήνη, Scholl. Aristonic. ὅτι δύο ὄντων »τοῖσι« εἶπε. καὶ περισσὸς ὁ δέ; Iliad. 5, 261 αἴ κέν μοι πολύβουλος Ἀϑήνη κῦδος ὀρέξῃ ἀμφοτέρω κτεῖναι, σὺ δὲ τούσδε μὲν ὠκέας ἵππουςαὐτοῦ ἐρυκακέειν, ἐξ ἄντυγος ἡνία τείνας, Αἰνείαο δ' ἐπἅῖξαι μεμνημένος ἵππων, ἐκ δ' ἐλάσαι Τρώων μετ' ἐυκνήμιδας Ἀχαιούς, zu σὺ δέ Scholl. Aristonic. ἡ διπλῆ, ὅτι περισσὸς ὁ δέ σύνδεσμος. Mehr Beispiele bei Friedlaender Aristonic. (Schematol.) p. 33. Zuweilen macht das δέ περιττόν den Zusammenhang etwas dunkel, indem man nicht recht weiß, wo denn eigentlich der Nachsatz anfängt; so z. B. Iliad. 1, 194 ἕως ὁ ταῠϑ' ὥρμαινε κατὰ φρένα καὶ κατὰ ϑυμόν, ἕλκετο δ' ἐκ κολεοῖο μέγα ξίφος, ἦλϑε δ' Ἀϑήνη· Scholl. Nicanor. ϑυμόν: ἐνταῠϑα μὲν ὑποστικτέον, ἐπὶ δὲ τὸ »ξίφος« ἤτοι ὑπ οστικτέον ἢ στικτέον. ἐὰν μὲν οὖν ὑποστίζωμεν, ὁ ἐπιφερόμενος σύνδεσμος περισσὸς ἔσται, »ἦλϑε δ' Ἀϑήνη«· ἐὰν δὲ στίζωμεν, οὗτος μὲν καλῶς κεῖται, ὁ δὲ πρότερος πλεονάζει ἐν τῷ »ἕλκετο δ' ἐκ κολεοῖο«. βέλτιον δὲ ὑποστίζειν ἀμφότερα· ἐν ὅσῳ γὰρ λογίζεταί τε καὶ σπᾶται, ἦλϑεν ἡ Ἀϑηνᾶ, vgl. Friedlaender.; Scholl. Aristonic. ἦλϑε δ' Ἀϑήνη: ὅτι περισσὸς ὁ δέ σύνδεσμος, vgl. Villoison und Pluygers Retract. edit. p. 8. – Auch der umgekehrte Fall tritt ein, daß das δέ περιττόν, welches Hauptsatz und Nebensatz einander gegenüberstellt, im nachstehenden Nebensatze erscheint; Iliad. 1, 340 τὼ δ' αὐτὼ μάρτυροι ἔστων πρός τε ϑεῶν μακάρων πρός τε ϑνητῶν ἀνϑρώπων καὶ πρὸς τοῠ βασιλῆος ἀπηνέος, εἴ ποτε δ' αὖτε χρειὼ ἐμεῖο γένηται ἀεικέα λοιγὸν ἀμῦναι τοῖς ἄλλοις: hier ist das δέ in εἴ ποτε δ' αὖτε ein περιττόν. – Ueber einige Fälle noch anderer Art, in denen Aristarch angeblichdas δέ für περιττόν hielt, vgl. Friedlaender Aristonic. p. 33; die Ueberlieferung scheint hier mehrfach getrübt zu sein. Richtig ist wohl die Ueberlieferung bei Iliad. 2, 802 λίην γὰρ φύλλοισιν ἐοι. κότες ἢ ψαμάϑοισιν ἔρχονται πεδίοιο μαχησόμενοι προτὶ ἄστυ. Ἕκτορ, σοὶ δὲ μάλιστ' ἐπιτέλλομαι ὧδέ γε ῥέξαι, Scholl. Aristonic. σοὶ δέ: ὅτι περισσεύει ὁ δέ σύνδεσμος. – Bei den Attikern, bes. in Prosa, ist μέν – δέ sehr beliebt; doch steht zuweilen δέ allein, wo man μέν – δέ erwartet: ἦν χερός, ἦν δὲ τόξων πάταγος Soph. Tr. 515; τοῠ τότε βασιλέως, πατρὸς δὲ τοῠ νῦν Xen. Cyr. 4, 3, 6; so öfter bei der Apposition: μήτηρ βασιλέως, βασίλεια δ' ἐμή Aesch. Pers. 148; vgl. Ch. 188 u. öfter: τὴν νῠν Βοιωτίαν, πρότερον δὲ Καδμηΐδα γῆν καλουμένην Thuc. 1, 12. – In parenthetischen Zusätzen: Thuc. 4, 66; Xen. Cyr. 1, 2, 1; – εἷλκε μὲν ὁ Σάτυρος, εἷλκον δὲ οἱ ὑπηρέται Xen. Hell. 2, 3, 55; – häufig in Aufzählungen: πρῶτον μὲν – δέ, auch ἔπειτα δέ, – stärker: τέϑνηκεν ἀνδρὸς οὐδενὸς ϑεοῦ δ' ὕπο Soph. Phil. 334; nachdrücklich: οὐ μόνον – δέ Plat. Legg. V, 747 e; VI, 751 b; τὸ δὲ ὅλον ψευδός ἐστι, vielmehr, Gorg. 519 b; Conv. 216 e. – Nachdrücklich in Fragen u. Anreden, παρὰ τίνος δ' ἀφιγμένος Soph. O. R. 934; πρώην, ἔφην ἐγώ· σὺ δὲ ἄρτι πέπυσαι; Plat. Prot. 310 b; Ἥφαιστε, σοὶ δὲ χρὴ μέλειν ἐπιστολάς Aesch. Prom. 3; so bes. τί δέ. – In den Verbindungen ὧδε δὲ λέγω, Plat. Gorg. 509 d. ἐκ τῶνδε δὲ σκόπει, Phaed. 67 e, u. ä. ist es fast = nämlich. – Nach εἰ, ἐάν, ὅτι, ἐπεί u. ähnl. nach relat. u. partic. knüpft es in Homerischer Weise bei Attikern den Nachsatz an, so daß der Gegensatz, in dem dieser gegen den Vordersatz steht, nachdrücklicher hervorgehoben wird; κεἰ τὸ μηδὲν ἐξερῶ, φράσω δ' ὅμως Soph. Ant. 234; vgl. O. C. 1011; ἐάν τ' αὖ λέγω, ὅτι –, τοῦτο δ' ἔτι ἧττον πείσεσϑ έ μοι λέγοντι Plat. Apol. 38 a. So auch bes. wo ein Demonstrativum auf einen voranstehenden Relativsatz nachdrücklich zurückweis't, ἃ δ' ἐστὶν ἴδια καὶ τῆς ἡγεμονίας ἄξια –, ταῠτα δ' ἐμὸν ἔργον ἐστὶν εἰπεῖν Isocr. 4, 98; ὃ δὲ περὶ πλείους τοῦ σώματος ἡγεῖ, τὴν ψυχὴν – περὶ δὲ τούτου ἐπεκοινώσω Plat. Prot. 313 a; ὅτι ταῠτα ἀγαϑὸς ἕκαστος ἡμῶν, ἅπερ σοφὸς, ἃ δὲ ἀμαϑὴς, ταῦτα δὲ κακός Lach. 194 d; ὅστις ἦν ϑακῶν ἀταρβὴς τῆς ϑεᾶς, ὁ δ' ἂν λέγοι Soph. Tr. 23; καί ποτε ὄντος πάγου, οὗτος δὲ ἐξῄει Plat. Conv. 220 b; – εἰ δ' ἐγένετο κακὴ γυνὴ Μήδεια, Πηνελόπεια δὲ μέγα πρᾶγμα, Eubul. Ath. XIII, 559 c. – Zuweilen steht es im Anfang einer Rede, wo man einen Satz ergänzen kann, Soph. Ant. 527. 1181. – Nach mehreren Zwischensätzen nimmt es die Rede wieder auf, wie unser also, Plat. Prot. 313 b; Ar. Ach. 509 Eccl. 173; Xen. Hell 1, 3, 20. – Einem vorangegangenen μέν folgen 2 und mehrere δέ, Soph. O. R. 732. 1360 Ant. 415 u. sonst. – Es steht nie im Anfang des Satzes, gewöhnlich nach einem Worte, doch auch nach mehreren, Soph. Phil. 614; ἄνευ σοῠ δέ O. C. 1347; ὅ, τι λέξω δ' ἀπορῶ O. R. 485; τὰ μὲν ἄλλα – τὴν οἰκίαν δέ Dem. 27, 6. – Von Verbindungen mit andern Partikeln merke man: καὶ δέ, aber auch, und doch auch, Hom.; auch bei Att. oft, doch so, daß ein Wort dazwischen tritt, s. Krüger Xen. An. 1, 1, 2; – δ' ἀλλά, aber doch, aber wenigstens, s. Elmsl. zu Eur. Heracl. 565; – δὲ ἄρα, aber nun; – δὲ – γάρ, wie ἀλλά – γάρ, Her., Thuc. u. sonst; – δὲ δή, nun hingegen, aber doch, Hom.; – δέ τε, und auch, Hom. u. a. Ep.; – μέν τε – δέ τε, Il. 5, 139. – Lang ist δέ in der Thesis vor einer Liquida Odyss. 24, 299 gebraucht, ποῦ δὲ νηῠς ἕστηκε ϑοή, var lect. ποῠ δαί, vgl. s. v. δαί
-
8 μάστιξ
μάστιξ, ῑγος, ἡ, ion. μάστις, w. m. s., die Peitsche, Geißel; zum Antreiben der Pferde, μάστιγι ϑοῶς ἐπεμαίετο ἵππους, Il. 5, 748 (welche Stelle für den Zusammenhang des Wortes mit ΜΑΩ spricht), vgl. 17, 430; ἵμασεν ἵππους μάστιγι λιγυρῇ, 11, 532; μάστιγι κατωμαδὸν ἤλασεν ἵππους, 15, 352; φαεινή, Od. 6, 316, öfter. Uebertr., Διὸς μάστιγι δαμέντες, wo auch wir »Geißel«, »Rutbe« brauchen, Il. 12, 37, u. Διὸς μάστιγι κακῇ ἐδάμημεν, Zorn, Strafe, 13, 812; vgl. Aesch. Spt. 590, der auch οἰστροπλὴξ δ' ἐγὼ μάστιγι ϑείᾳ γῆν πρὸ γῆς ἐλαύνομαι von der durch Wahnsinn fortgetriebenen Jo sagt, Prom. 685; μάστιγι πειϑοῦς, von der anregenden Kraft der Beredsamkeit, Pind. P. 4, 219; – μάστιγι νῶτα φοινιχϑείς, Soph. Ai. 110, vgl. 1233; μάστιγι εὖ τὸ νῶτον ἀποϑλίψειν, Eur. Cycl. 236; – ὑπὸ μαστίγων διαβαίνειν, von Geißeln angetrieben, unter Geißelhieben, Her. 7, 56, wie ἀναγκαζόμενοι μάστιγι, 7, 103; μάστιγι μετὰ κέντρων μόγις ὑπείκων, Plat. Phaedr. 253 e; τύπτειν τῇ μάστιγι, Legg. IX, 879 e; ὑπὸ μαστίγων, Gorg. 524 c, wie ἐτόξευον ὑπὸ μαστίγων Xen. An. 3, 4, 25; Sp., wie Luc. μάστιγας ἀπειλῶν, Tox. 17. [Erst spätere schlechte Dichter brauchen ι in den dreisylbigen Casus kurz, vgl. Jacobs Anth. Pal. p. 431.] Vgl. μάστις, mit dem es wohl von μάσσω, berühren, abzuleiten, s. auch μάσϑλη.
-
9 θοάζω
θοάζω (von ϑοός), 1) in schnelle, heftige Bewegung versetzen, schnell bewegen, π τέρυγας Eur. I. T 1142, ἀγὼν φόνιος ϑοάζων σὲ τὸν μέλεον Or. 335; Bacch. 65; ἀχάλιν' ἐϑόαζον κάϑαιμα σῖτα γένυσι, sie fraßen schnell, Herc. Für. 383. Auch intrans., sich schnell bewegen, eilen, laufen, ϑοάζει δεῦρο Κασάνδρα δρόμῳ Eur. Trοad. 307, ϑοάζων αἰϑέρος ἄνω καπνός Or. 1542. – 21 = ϑαάσσω, sitzen; Aesch. Suppl. 590, l. d.; τίνας ποϑ' ἔδρας τάςδε μοι ϑοάζετε Soph. O. R. 2 erkl. Plut. de aud. poet. 5 durch καϑέζεσϑαι u. ϑαάσσω; vgl. Butim. Lexil. II p. 205; Suid. ϑοῶς προςκάϑησϑε, Herm. in der ersten Bdtg, quam mihi sessionem festinatis, was den Vorzug zu verdienen scheint.
-
10 ἀπο-λύω
ἀπο-λύω, ablösen, 1) einen Gefangenen für ein Lösegeld freigeben, Iliad. 1, 95; 10, 449 dem μεϑεῖναι, umsonst freilassen, gegenüberstehend; freilassen, Plat. Rep. III, 390 a; von Soldaten, entlassen, Xen. Hell. 6, 5, 21; die Frau entlassen, sich von ihr scheiden, Ev. Matth. 1, 19, vgl. 5, 31; freisprechen vor Gericht, ἀπέλυσαν αὐτόν, μὴ φῶρα εἶναι Her. 2, 174; τινὰ τῆς αἰτίης 9. 88; Thuc. 6, 29; Xen. Mem. 4, 8, 5 u. sonst; pass. ἀπολύεσϑαι μὴ ἀδικεῖν Thuc. 1, 95; vgl. Lys. 8. 4; Isocr. 1, 23; med. ἀπολύσασϑαι αἰτίας Aesch. 2, 2; absol. Ar. Vesp. 988; rechtfertigen, Dem. 24, 13 u. Sp. – 2) trennen, absondern, losmachen, ἱμάντα ϑοῶς ἀπέλυσε κορώνης Od. 21, 46; ἀπὸ κρήδεμνον ἔλυσεν, machte das Band, den Deckel los, 3, 392; vgl. πεῖσμα δ' ἔλυσαν ἀπὸ τρητοῖο λίϑοιο Od. 1 3, 77; losreißen, ἀπὸ τοίχους λῠσε κλύδων τρόπιος Od. 12, 420; befreien, τινὰ κακῶν Plat. Rep. II. 365 a; τὴν ψυχὴν ἀπὸ τῆς τοῠ σώματος κοινωνίας Phaed. 64 e; ὁπλοφόρου τάξεως Xen. Cyr. 6, 2, 37; ὠδῖνα, gebären, Ael. H. A. 3, 16 u. öfter; übertr., τινὰ τῆς ὠδῖνος Plat. Conv. 206 e; Theaet. 184 b τινὰ ὧν κύει ἀπολῦσαι; ἀνάλωμα, bezahlen, Crat. 417 b; wie absolvo, abmachen, Men. 99 b. – Med., a) loskaufen, χρυσοῦ, für Gold, Il. 22, 50; πολλῶν χρημάτων Xen. Hell. 4, 8, 21; befreien, τοὺς Ἕλληνας δουλείας Plat. Men. 245 a; sich von etwas befreien, διαβολήν Apol. 37 b, eine Verleumdung widerlegen; ἀπολύεσϑαι τὰς διαβολὰς πρός τινα Thuc. 8, 87; vgl. Dem. 18, 50; αἰτίας καὶ ὑπονοίας Plut. Anton. 74. – b) von einander loskommen, Thuc. 1, 49; dah. weggehen, Pol. 2, 34 u. öfter; ähnl. π οίῳ δέ ἀπελύσατ' ἐν φοναῖς τρόπῳ Soph. Ant. 1314, wie kam sie um? vgl. ἔϑανες, ἀπελύϑης, 1254, u. πνεῠμα ἀπελύσατο Crinag. 31 (IX, 276). – τὸ ἀπολελυμένον, = ἀπόλυτον, der Positiv.
-
11 ἀμφι-βάλλω
ἀμφι-βάλλω (s. βάλλω), umwerfen, Hom. öfter, fut. med. Ionisch ἀμφιβαλεῦμαι Od. 22, 103; meist Tmesis; nicht selten vom Bekleiden, τινά τι Iliad. 24, 588 Od. 3, 467. 10, 365. 13, 434, τινί τι Iliad. 18, 204 Od. 14, 342; med. sich ein Kleid oder dgl. umthun, Od. 6, 178 δὸς δὲ ῥάκος ἀμφιβαλέσϑαι, Iliad. 2, 45 ἀμφὶ δ' ἄρ' ὤμοισιν βάλετο ξίφος, 5, 738 ἀμφὶ δ' ἄρ' ὤμοισιν βάλετ' αἰγίδα, Od. 17, 197 ἀμφ' ὤμοισιν ἀεικέα βάλλετο πήρην; das act. Homerisch anstatt des med. Od. 4, 245 σπεῖρα κάκ' ἀμφ' ὤμοισι βαλών, Iliad. 17, 742 κρατερὸν μένος ἀμφιβαλόντες, sich Kraft umthun, wie μεγάλην ἐπιειμένος ἀλκήν; – Od. 21, 223 ἀμφ' Ὀδυσῆι δαΐφρονι χεῖρε βα-λόντε, umarmen; 24, 347 ἀμφὶ δὲ παιδὶ φίλῳ βάλε πήχεε; 23, 207 ἀμφὶ δὲ χεῖρας δειρῇ βάλλ' Ὀδυ-σῆι, Homerisch βάλλε statt des aor. u. δειρῇ Ὀδυσῆι statt τῇ τοῦ Ὀδυσσέως δειρᾷ; Iliad. 23, 47 ἀμφιβαλόντε ἀλλήλους, einander umarmen, vgl. Scholl. Nicanor.; Od. 7, 142 ἀμφὶ δ' ἄρ' Ἀρήτης βάλε γούνασι χεῖρας Ὀδυσσεύς; Od. 17, 344 ἄρτον τ' οὖλον ἑλὼν καὶ κρέας, ὥς οἱ χεῖρες ἐχάνδανον ἀμφιβαλόντι, so viel er in den Händen fassen konnte; 21, 433 ἀμφὶ δὲ χεῖρα φίλην βάλεν ἔγχεϊ; 4, 454 ἀμφὶ δὲ χεῖρας βάλλομεν, wir packten ihn; – Iliad. 13, 36 ἀμφὶ δὲ ποσσὶ πέδας ἔβαλε, legte Fesseln um die Füße; 5, 722 Ἥβη δ' ἀμφ' ὀχέεσσι ϑοῶς βάλε καμπύλα κύκλα, –, σιδηρέῳ ἄξονι ἀμφίς, steckte die Räder an die Wagenachse; – Od. 23, 192 τῷ (τῷ ϑάμνῳ) δ' ἐγὼ ἀμφιβαλὼν ϑάλαμον δέμον, baute das Gemach um den Stamm; – Iliad. 10, 535 ἵππων μ' ὠκυπόδων ἀμφὶ κτύπος οὔατα βάλλει, umtönt mein Ohr. – Pind. γέρας ἀμφέβαλε κόμαις P. 5, 31; Aesch. ζυγόν τινι Pers. 50; Eur. στολὴν κάρᾳ Herc. Fur. 465; φάρεά σε El. 1231; δουλοσύναν κάρᾳ Andr. 110; ἀνδράσι κρατὴρ ὕπνον ἀμφιβ. Bacch. 384; Soph. τρίχα λευκήν, sich in weißes Haar kleiden, Ant. 1080; Pind. Ol. 1, 8 ὅϑεν ὕμνος ἀμφιβάλλεται σοφῶν μητίεσσι, das Lied schwingt sich um den Geist, umtönt ihn; ἀμφιβάλλειν τινὰ χερσίν, ὠλἔναις, Eur. Bacch. 1361 Pheen. 313; μαστὸν ὠλέναισι Phoen. 313; fangen, φῦλον ὀρνίϑων Soph. Ant. 343; ἄγραν πλοκάμοις Eur. Bacch. 103; – intrans., hineingehen, εἰς αὐλάν Eur. Cycl. 60; vgl. εἰς τέκνα καὶ δόμον ἀμφιβαλέσϑαι Andr. 1192. – In sp. Prosa: von allen Seiten betrachten, bezweifeln, περί τινος Polyb. 40, 10; Ael. H. A. 9, 33; Alciphr. 1, 37.
-
12 ἐπι-μαίομαι
ἐπι-μαίομαι (s. μαίομαι), 1) wonach trachten, Etwas zu erfassen suchen, wonach streben, σκοπέλου ἐπιμαίεο, steuere immer auf die Klippe zu, Od. 12, 220; ἐπιμαίεο νόστου, trachte nach der Heimkehr, 5, 344; δώρων ἐπεμαίετο ϑυμός, nach Schätzen trachtete der Sinn, Il. 10, 401; φυγῆς ἐπεμαίετο Tim. bei Sext. Emp. adv. Phys. 1, 57; Theocr. 23, 57. – Auch mit dem acc., ξίφεος ἐπεμαίετο κώπην, er faßte nach dem Griff des Schwertes, Od. 11, 531; auch ἐπεμαίετο τέχνην, er trachtete nach der Kunst, forschte ihr nach, Hh. Merc. 108; vgl. Bion. 7, 2; sp. D., νόῳ ἐπεμαίεϑ' ἕκαστα Ap. Rh. 3, 816, wie ὀφϑαλμοῖσιν 2, 546. – 2) berühren, betasten, ὀΐων ἐπεμαίετο νῶτα Od. 9, 441, u. nachher τὸν δ' ἐπιμασσάμενος u. öfter; μάστιγι ϑοῶς ἐπεμαίετ' ἄρ' ἵππους, schlug die Rosse mit der Peitsche, Il. 5, 748; vgl. Ἴφικλος δ' ἐπὶ νῶτ' ἐπεμαίετο Hes. bei Ath. XI, 498 b; ἰητὴρ ἐπιμάσσεται ἕλκος, d. i. er wird die Wunde untersuchen, Il. 4, 190; ῥάβδῳ μιν ἐπεμάσσατο, sie berührte ihn mit dem Zauberstabe, Od. 13, 429; ohne Casus, 16, 172. 19, 468; χείρ' ἐπιμασσάμενος, mit der Hand anpackend, 9, 302, wie χείρ' ἐπιμασσάμενος φάρυγος λάβε δεξιτερῆφιν 19, 480; bei Ap. Rh. τὴν ἐπεμάσσατο χειρός, er faßte sie an der Hand, 3, 106, πυκνὰ λαυκανίης ἐπεμάσσατο 4, 18. – Eigenthümlich δολιχὴ δ' ἐπεμαίετο πάντοϑεν, die lange Nacht brach überall herein, Orph. Arg. 119; vgl. φρουραῖς δ' ἀκμήτοις ἐπιμαίεται ἄμμορος ὕπνου ibd. 932.
-
13 ἰονθάς
ἰονθάς, άδος, ἡ, zottig, Beiwort der wilden Ziege, Od. 14, 50; nach anderen alten Erkl. τῆς ἰούσης ϑοῶς, oder auch = jung, s. das Folgde; noch Andere dachten an ἄνϑος u. erkl. ἀκμαῖος, im besten Alter.
-
14 ἰάλλω
ἰάλλω ( ἵημι, nach Arcad. p. 197 ἱάλλω), schicken, senden, werfen; ὀϊστὸν ἀπὸ νευρῆφιν ἴαλλεν Il. 8, 300, den Pfeil von der Bogensehne abschießen; ἐπὶ σῖτον χεῖρας ἰάλλειν, die Hände nach der Speise ausstrecken, Od. 10, 375, oft ἐπ' ὀνείαϑ' ἕτοιμα προκείμενα χεῖρας ἴαλλον; aber ἑτάροις ἐπὶ χεῖ. ρας ἴαλλεν, 9, 288, = legte Hand an sie, streckte seine Fäuste gegen sie aus (vgl. ἐπιάλλω); ϑοῶς δ' ἐπὶ δεσμὸν ἴηλε 8, 447, wie περὶ χερσὶ δὲ δεσμὸν ἴηλα χρύσεον, legte um die Hände eine Fessel, Il. 15, 19; übertr., ἀτιμίῃσιν ἰάλλειν τινά Od. 13, 141, mit Schimpf bewerfen, Schimpf anthun; – ἐπὶ Δωδώνης ϑεοπρόπους ἴαλλεν, sendete er nach Dodona, Aesch. Prom. 662; Δίκην – σύμμαχον φίλοις Ch. 490; sp. D.; Φϑίᾳ γὰρ ἐλεύϑερον ἦμαρ ἰἀλλων Theodorid. 13 (VII, 529); ὑλακήν, bellen, Iul. Aeg. 59 (VII, 69); ἴχνος ἰῆλαι, Fußtapfen eindrücken, den Fuß setzen, Nic. Al. 242. – Bei Hes. Th. 269 von den Harpyen, μεταχρόνιοι γὰρ ἴαλλον, intr., sc. ἑαυτάς, eilten, schwebten herbei. – Adj. verb., ἰαλτὸς ἐκ δόμων ἔβην Aesch. Ch. 22.
-
15 θοός
θοός (-ᾶς, -ᾷ, -άν, -αί, -ᾶν, -αῖς, -άς; -ῷ, -όν)1 swiftσὺν ἅρματι θοῷ O. 1.110
θοᾶς ἐκ ναὸς O. 6.101
ἅρμα θοὸν O. 8.49
θοαὶ νᾶες O. 12.3
“ ἵππους θοάς” P. 4.17 “ θοᾶς Ἀργοῦς” P. 4.25ναυσὶ θοαῖς P. 5.87
θοαῖς ἂν ναυσὶ N. 7.28
θοᾶν ἵππων ἐλάτειραν fr. 89a. 3. τέρπεται δὲ καί τις ἐπ' οἶδμ ἅλιον ναΐ θοᾷδιαστείβων† (θοᾶ, θοσῶν codd. Sext. Emp.: θοᾷ σῶς Fabricius) fr. 221. 5 of a spear,ἐφορμαθεὶς δ' ἄῤ ἄκοντι θοῷ N. 10.69
, transf., ἄκονθ' ὥτε χαλκοπάρᾳον ὄρσαι θοὰν γλῶσσαν (cave interpreteris ὀξεῖαν, cf. Buttman, Lexilog., s. v.) N. 7.72 generally, θοαῖς ἐν μαχαῖς quick moving P. 8.26 Ὀλυμπίᾳ τ' ἀγώνων πολυφάτων ἔσχον θοὰν ἀκτῖνα σὺν ἵπποις ( speeding brilliance: θοὰν transf. from ἵπποις) P. 11.48 πιτνάντες θοὰν κλίμακ' οὐρανὸν ἐς αἰπύν (= θοῶς, cf. Cram., An. Ox. I. 201.14, τὴν μεγάλην δηλόνοτι· θοός σημαίνει δὲ καὶ τὸ μέγας, quam doctrinam a grammaticis propagatam falsam fuisse censeas) fr. 162. ]πανθοο[ Pae. 6.74
-
16 βάλλω
Aβαλέω Il. 8.403
, , 1491: [tense] aor. 2 ἔβᾰλον, [dialect] Ion.προ-βάλεσκε Od. 5.331
; later [tense] aor. 1 (5.18); [dialect] Ep. and [dialect] Ion. inf.βαλέειν Il.2.414
,al., Hdt.2.111,al., butβαλεῖν Il.13.387
, 14.424; opt. βλείης in Epich.219, part.βλείς Id.176
, as if from ἔβλην (v. συμβάλλω): [tense] pf. βέβληκα: [tense] plpf. ἐβεβλήκειν, [dialect] Ep.βεβλήκειν Il.5.661
:—[voice] Med., [dialect] Ion. [tense] impf.βαλλέσκετο Hdt.9.74
: [tense] fut. βᾰλοῦμαι ([etym.] προ-) Ar.Ra. 201, ([etym.] ἐπι-) Th.6.40, etc., [dialect] Ep. βαλεῦμαι ([etym.] ἀμφι-) Od.22.103: [tense] aor. 2 ἐβᾰλόμην, [dialect] Ion. imper.βαλεῦ Hdt.8.68
.γ, used mostly in compds.:—[voice] Pass., [tense] fut.βληθήσομαι X.HG7.5.11
, ([etym.] δια-) E.Hec. 863; alsoβεβλήσομαι Id.Or. 271
, Hld.2.13, ([etym.] δια-) D.16.2; part.δια-βεβλησόμενος Philostr. VA6.13
([dialect] Ep. [tense] fut. ξυμ-βλήσομαι, v. συμβάλλω): [tense] aor.ἐβλήθην Hdt.1.34
, Th.8.84, etc.: Hom. also has an [dialect] Ep. [tense] aor. [voice] Pass.,ἔβλητο Il.11.675
,ξύμβλητο 14.39
; subj.βλήεται Od.17.472
; opt. βλῇο orβλεῖο Il.13.288
; inf.βλῆσθαι 4.115
; part.βλήμενος 15.495
: [tense] pf. βέβλημαι, [dialect] Ion. [ per.] 3pl.βεβλήαται 11.657
(but [ per.] 3sg. h.Ap.20), opt.δια-βεβλῇσθε And.2.24
: [tense] plpf. ἐβεβλήμην ([etym.] περι-) X.HG7.4.22, ([etym.] ἐξ-) Isoc.18.17; [dialect] Ion. [ per.] 3pl.περι-εβεβλέατο Hdt.6.25
.—[dialect] Ep. [tense] pf. βεβόλημαι in special sense, v. βολέω.A [voice] Act., throw:I with acc. of person or thing aimed at, throw so as to hit, hit with a missile, freq. opp. striking with a weapon in the hand,βλήμενος ἠὲ τυπείς Il.15.495
;τὸν βάλεν, οὐδ' ἀφάμαρτε 11.350
, cf. 4.473, al.; so even inἐγγύθεν ἐλβὼν βεβλήκει.. δουρί 5.73
; and ; but later opp. τοξεύειν, D.9.17, X.An.4.2.12; ἐκ χειρὸς β. ib.3.3.15: c. dat. instrumenti, β. τινὰ δουρί, πέτρῳ, κεραυνῷ, etc., Il.13.518, 20.288, Od.5.128, etc.:βλήμενος ἢ ἰῷ ἢ ἔγχεϊ Il.8.514
: c. dupl. acc. pers. et partis,μιν βάλε μηρὸν ὀϊστῷ 11.583
: c. acc. partis only, 5.19, 657; soτὸν δ' Ὀδυσεὺς κατὰ λαιμὸν.. βάλεν ἰῷ Od.22.15
;δουρὶ βαλὼν πρὸς στῆθος Il. 11.144
: c. acc. cogn.,ἕλκος.., τό μιν βάλε Πάνδαρος ἰῷ 5.795
; also βάλε Τυδεΐδαο κατ' ἀσπίδα smote upon it, ib. 281.2 less freq. of things, ; of drops of blood, 11.536, cf. A.Ag. 1390: metaph., , cf. HF 1219; of the sun, ἀκτῖσιν ἔβαλλεν [θάμνους] Od.5.479;ἔβαλλε.. οὐρανὸν Ἠώς A.R.4.885
(so [voice] Pass.,σελήνη.. δι' εὐτρήτων βαλλομένη θυρίδων AP5.122
(Phld.)); strike the senses, of sound,ἵππων ὠκυπόδων ἀμφὶ κτύπος οὔατα βάλλει Il.10.535
, cf. S.Ant. 1188, Ph. 205 (lyr.); of smell,ὀσμὴ β. τινά Id.Ant. 412
;τάχ' ἂν πέμφιξ σε βροντῆς καὶ δυσοσμίας β. Id.Fr. 538
.3 metaph., β. τινὰ κακοῖς, φθόνῳ, ψόγῳ, smite with reproaches, etc., Id.Aj. 1244, E.El. 902, Ar. Th. 895;στεφάνοις β. τινά Pi.P.8.57
(hence metaph., praise, Id.O.2.98);φθόνος βάλλει A.Ag. 947
;φίλημα βάλλει τὴν καρδίαν Ach.Tat. 2.37
.II with acc. of the weapon thrown, cast, hurl, of missiles, rare in Hom.,βαλὼν βέλος Od.9.495
; . 346, cf. Od.20.62;ἐν νηυσὶν.. πῦρ β. Il.13.629
: c. dat., of the weapon, throw or shoot with a thing,οἱ δ' ἄρα χερμαδίοισι.. βάλλον 12.155
;βέλεσι Od.16.277
: in Prose abs., β. ἐπί τινα throw at one, Th.8.75;ἐπὶ σκοπόν X.Cyr.1.6.29
;ἐπίσκοπα Luc.Am.16
; alone,οἱ ψιλοὶ βάλλοντες εἶργον Th.4.33
: c. gen., βάλλοντα τοῦ σκοποῦ hitting the mark, Pl.Sis. 391a.2 generally of anything thrown,εἰς ἅλα λύματ' ἔβαλλον Il.1.314
;τὰ μὲν ἐν πυρὶ βάλλε Od.14.429
; [νῆα] β. ποτὶ πέτρας 12.71
; εὐνὰς β. throw out the anchor-stones, 9.137; β. σπόρον cast the seed, Theoc.25.26;β. κόπρον POxy.934.9
(iii A. D.): henceβ. ἀρούρας
manure,PFay.
118.21 (ii A. D.): metaph.,ὕπνον.. ἐπὶ βλεφάροις β. Od.1.364
;β. σκότον ὄμμασι E.Ph. 1535
(lyr.);β. λύπην τινί S.Ph.67
.b of persons, β. τινὰ ἐν κονίῃσιν, ἐν δαπέδῳ, Il.8.156, Od. 22.188;γῆς ἔξω β. S.OT 622
;β. τινὰ ἄθαπτον Id.Aj. 1333
; :—[voice] Pass.,ὑπὸ χλαίνῃ βεβλημένος AP5.164
(Mel.); on a sick-bed,Ev.Matt.
8.14: then metaph.,ἐς κακὸν β. τινά Od. 12.221
;ὅς με μετ'.. ἔριδας καὶ νείκεα β. Il.2.376
; β. τινὰ ἐς ἔχθραν, ἐς φόβον, A.Pr. 390, E.Tr. 1058; also ἐν αἰτίᾳ or αἰτίᾳ β. τινά, S.OT 657, Tr. 940 (but in E.Tr. 305 β. αἰτίαν ἔς τινα); κινδύνῳ β. τινά A.Th. 1053
.3 let fall,ἑτέρωσε κάρη βάλεν Il.8.306
, cf. 23.697;β. ἀπὸ δάκρυ παρειῶν Od.4.198
, cf. 114;κατὰ βλεφάρων β. δάκρυα Thgn. 1206
;κατ' ὄσσων E.Hipp. 1396
;αἵματος πέμφιγα πρὸς πέδῳ β. A.Fr. 183
; β. τοὺς ὀδόντας cast, shed them, Arist.HA 501b2, etc.; so βάλλειν alone, ib. 576a4;βοῦς βεβληκώς SIG958.7
([place name] Ceos).4 of the eyes, ἑτέρωσε βάλ' ὄμματα cast them, Od.16.179; ;πρόσωπον εἰς γῆν Id.Or. 958
: intr., ὀφθαλμὸς πρὸς τὸ φῶς βαλών aiming at.., Plot.2.4.5; βαλὼν πρὸς αὐτό directing one's gaze at.., Id.3.8.10.5 of animals, push forward or in front,τοὺς σοὺς [ἵππους] πρόσθε βαλών Il.23.572
; πλήθει πρόσθε βαλόντες (sc. ἵππους) ib. 639;βάλλε κάτωθε τὰ μοσχία Theoc.4.44
: metaph.,β. ψυχὰν ποτὶ κέρδεα BionFr.5.12
.6 in a looser sense, put, place, with or without a notion of haste,τὼ μὲν.. βαλέτην ἐν χερσὶν ἑταίρων Il.5.574
, cf. 17.40, 21.104;μῆλα.. ἐν νηΐ β. Od.9.470
;ἐπὶ γᾶν ἴχνος ποδὸς β. E.Rh. 721
(lyr.);φάσγανον ἐπ' αὐχένος β. Id.Or.51
;τοὺς δακτύλους εἰς τὰ ὦτα Ev.Marc.7.33
; β. πλίνθους lay bricks, Edict.Diocl.7.15; pour,οἶνον εἰς ἀσκούς Ev.Matt.9.17
;εἰς πίθον Arr.Epict.4.13.12
, cf. Dsc.1.71.5 (v.l. for ἐμβ.): metaph.,ἐν στήθεσσι μένος βάλε ποιμένι λαῶν Il.5.513
; ὅπως.. φιλότητα μετ' ἀμφοτέροισι βάλωμεν may put friendship between them, 4.16; ;ἐν καρδίᾳ β. Pi.O.13.16
; but also θυμῷ, ἐς θυμὸν β., lay to heart, A.Pr. 706, S.OT 975.b esp. of putting round,ἀμφ' ὀχέεσσι θοῶς βάλε καμπύλα κύκλα Il.5.722
; of clothes or arms,ἀμφὶ δ' Ἀθήνη ὤμοις.. βάλ' αἰγίδα 18.204
; put on,φαιὰ ἱμάτια Plb. 30.4.5
.d pay, PLond.3.1177 (ii A. D.), POxy.1448.5 (iv A. D.).7 of dice, throw,τρὶς ἓξ βαλεῖν A.Ag.33
, cf. Pl.Lg. 968e;ἄλλα βλήματ' ἐν κύβοις βαλεῖν E.Supp. 330
: so prob. ψῆφος βαλοῦσα, abs., by its throw, A.Eu. 751: metaph., εὖ or to be lucky, successful,Phld.
lr.p.51 W., Rh.1.10 S.III intr., fall,ποταμὸς Μινυήϊος εἰς ἅλα βάλλων Il.11.722
, cf. A.R.2.744, etc.; ἄνεμος κατ' αὐτῆς (sc. νεώς)ἔβαλε Act.Ap.27.14
; [ἵππους] περὶ τέρμα βαλούσας having run round the post, Il.23.462; ἐγὼ δὲ.. τάχ' ἐν πέδῳ βαλῶ (sc. ἐμαυτήν) A.Ag. 1172 (lyr.); λίμνηθεν ὅτ' εἰς ἁλὸς οἶδμα βάλητε arrive at.., A.R.4.1579; εἴσω β. enter a river's mouth, Orac. ap.D.S.8.23; βαλὼν κάθευδε lie down and sleep, Arr.Epict.2.20.10; τί οὖν, οὐ ῥέγκω βαλών; ib.4.10.29; ap. POxy.1368.51; cf. A. 11.4.2 in familiar language, away with you! be hanged!Ar.
V. 835, etc.;βάλλ' ἐς μακαρίαν Pl.Hp.Ma. 293a
, cf. Men.Epit. 389.B [voice] Med., put for oneself, ὡς ἐνὶ θυμῷ βάλλεαι that thou may'st lay it to heart, Il.20.196, cf. Od.12.218;σὺ δ' ἐνὶ φρεσὶ βάλλεο σῇσιν Hes.Op. 107
;εἰ μὲν δὴ νόστον γε μετὰ φρεσὶ.. βάλλεαι Il.9.435
;ἐς θυμὸν βαλέσθαι τι Hdt.1.84
, etc.; εἰς or ἐπὶ νοῦν, εἰς μνήμην, Plu.Thes. 24, Jul.Or.2.58a, etc. (v. supr. A.11.6); ἐπ' ἑωυτῶν βαλόμενοι on their own responsibility, Hdt.4.160, cf. 3.71, al.; ἑτέρως ἐβάλοντο θεοί, v. l. for ἐβόλοντο in Od.1.234;θεοὶ δ' ἑτέρωσε βάλοντο Q.S.1.610
.2 τόξα or ξίφος ἀμφ' ὤμοισιν βάλλεσθαι throw about one's shoulder, Il.10.333, 19.372, etc.;ἐπὶ κάρα στέφη β. E.IA 1513
(lyr.).4 lay as foundation,κρηπῖδα βαλέσθαι Pi.P.7.3
, cf. 4.138, Luc.Hipp.4; also, lay the foundations of, begin to form,οἰκοδομίας Pl.Lg. 779b
;χάρακα Plb.3.105.10
, Poll. 8.161; simply, build,ἱερὸν περί τι Philostr.VA4.13
; β. ἄγκυραν cast anchor, Hdt.9.74, etc.; .II rarely, χρόα βάλλεσθαι λουτροῖς dash oneself with water, bathe, h.Cer.50 (butλουτρὰ ἐπὶ χροῒ βαλεῖν E.Or. 303
). (Arc. - δέλλω in ἐς-δέλλοντες, = ἐκ-βάλλοντες, IG5(2).6.49: ζέλλειν· βάλλειν, Hsch. Root g[uglide]el- 'throw', Skt. galati 'trickle', OHG. quellan 'spurt up', Lith. gulēti 'lie'.) -
17 εἰσαγείρω
A collect into a place, ἐς (ἐν Aristarch.
) δ' ἐρέτας..ἀγείρομεν (sc. ἐς τὴν νῆα) Il.1.142, Od.16.349:—[voice] Med., νέον δ' ἐσαγείρετο (v.l.- ατο) θυμόν he gathered fresh courage, Il.15.240, cf. 21.417:— [voice] Pass., θοῶς δ' ἐσαγείρετο λαὸς [ἐς τὰς νῆας] Od.14.248.Greek-English dictionary (Αγγλικά Ελληνικά-λεξικό) > εἰσαγείρω
-
18 ἀπολύω
Aἀπολελύσομαι X.Cyr. 6.2.37
:—loose from,ἱμάντα θοῶς ἀπέλυσε κορώνης Od.21.46
; ὄφρ' ἀπὸ τοίχους λῦσε κλύδων τρόπιος the sides of the ship from the keel, ib.12.420; undo, ἀπὸ κρήδεμνον ἔλυσεν ib.3.392;ἐπιδέσματα Hp. Fract.25
.2 set free, release, relieve from,ἀ. τινὰ τῆς φρουρῆς Hdt. 2.30
;τῆς ἐπιμελείας X.Cyr.8.3.47
;τῶν ἐκεῖ κακῶν Pl.R. 365a
; , cf. 67a; ἀ. τῆς μετρήσεως save them from the trouble of measuring, Arist.Pol. 1257a40:— [voice] Pass., to be set free, τῶν δεινῶν, φόβου, Th.1.70, 7.56, etc.b freq. in legal sense, ἀ. τῆς αἰτίης acquit of the charge, Hdt.9.88, X.An.6.6.15; opp. καταψηφίζω, Democr.262;τῆς εὐθύνης Ar.V. 571
: c. inf., ἀ. τινὰ μὴ φῶρα εἶναι acquit of being a thief, Hdt.2.174; soἀπολύεται μὴ ἀδικεῖν Th.1.95
, cf. 128: abs., acquit, Ar.V. 988, 1000, Lys.20.20, etc.II in Il. always, = ἀπολυτρόω, release on receipt of ransom, ;Ἕκτορ' ἔχει.. οὐδ' ἀπέλυσεν 24.115
, al.:—[voice] Med., set free by payment of ransom, ransom, redeem, at a price of..,Il.
22.50 (but [voice] Act. in Prose,ἀπολύειν πολλῶν χρημάτων X.HG4.8.21
).III discharge, disband an army,ἀ. οἴκαδε X.HG6.5.21
; generally, dismiss, discharge,ἐμὲ.. ἀπέλυσ' ἄδειπνον Ar.Ach. 1155
, cf. Bion 1.96.4 discharge or pay a debt, Pl.Cra. 417b; pay,ἀ. τὸν χαλκόν PTeb. 490
(i B. C.); pay off a mortgage, POxy.509.15.II ἀπολύεσθαι διαβολάς do away with, refute calumnies against one, Th.8.87, Pl.Ap. 37b, al.: abs., Arist.Rh. 1416b9.2 τὴν αἰτίαν, τὰς βλασφημίας, τὰ κατηγορημένα, Th.5.75, D. 15.2, 18.4: c. gen.,τῶν εἰς Ἀριστόβουλον -σασθαι J.AJ15.3.5
.IV like [voice] Pass. (c. 11), depart, S.Ant. 1314; also, put off,πνεῦμα ἀ. AP9.276
(Crin.); butπνεῦμα μελῶν ἀπέλυε IG14.607e
([place name] Carales).C [voice] Pass., to be released, ἐλπίζων τοὺς υἱέας τῆς στρατηΐης ἀπολελύσθαι from military service, Hdt.4.84, cf. X.Cyr.6.2.37; τῆς ἀρχῆς ἀπολυθῆναι βουλόμενοι to be freed from their rule, Th.2.8; ;τῆς ὑποψίας Antipho 2.4.3
; τῆς μιαρίας ib. 3.11: abs., to be acquitted, Th.6.29; to be absolved from,τῶν ἀδικημάτων Pl.Phd. 113d
.II of combatants, to be separated, part,οὐ ῥᾳδίως ἀπελύοντο Th.1.49
; generally, to be separated or detached, ἀλλήλων or ἀπ' ἀλλήλων, Arist.Metaph. 1031b3, Ph. 185a28;ἀ. τὰ ᾠὰ τῆς ὑστέρας Id.GA 754b18
, al.; ἀπολελυμένος, abs., detached, αἰδοῖον, γλῶττα, ὄρχεις, Id.HA 500b2, 533a27, 535b2; τὴν γλῶτταν ἀ. having its tongue detached, Id.Fr. 319, al.; also, distinct, differentiated, Id.HA 497b22.2 depart, ἔθανες, ἀπελύθης, S.Ant. 1268 (lyr.), cf. Plb.6.58.4, al., LXX Nu.20.29, al.; cf. supr. B. IV.III of a child, to be brought forth, Hp.Superf.11, cf. 24, Arist.GA 745b11; of the mother, to be delivered, Hp.Epid.2.2.17.V ἀπολελυμένος, η, ον, absolute, esp. in Gramm., D.T. 636.15, A.D.Synt.97.20, al.: also, general, of meaning, Olymp.Alch. p.72B.VI of metres, irregular, without strophic responsion, Heph.Poëm.5. -
19 ἐξορούω
Greek-English dictionary (Αγγλικά Ελληνικά-λεξικό) > ἐξορούω
-
20 ἐπιμαίομαι
A strive after, seek to obtain, aim at, mostly c. gen., σκοπέλου ἐπιμαίεο make for (i.e. steer for) the rock, Od.12.220:metaph., ἐπιμαίεο νόστου strive after a return, 5.344; δώρων ἐπεμαίετο θυμός his mind was set upon presents, Il.10.401;λουτρῶν Theoc.23.57
; φυγῆς Timo 5.7: c. dat., to be set upon, Orph.A. 932.—[dialect] Ep. word, dub. in S. l.c.II. c. acc., lay hold of, grasp, ξίφεος δ' ἐπεμαίετο κώπην he clutched his sword-hilt, Od.11.531; τῶν ὁπότ' ἰθύσειε.. ἐπὶ χερσὶ μάσασθαι ib. 591; χείρ' (i.e. χειρἴ ἐπιμασσάμενος having clutched [the sword] with my hand, 9.302, cf. 19.480; τὴν ἐπεμάσσατο χειρός took her by the hand, A.R.3.106.2. touch, handle, feel, ὀΐων ἐπεμαίετονῶτα Od.9.441
; τὸν δ' ἐπιμασσάμενος προσέφη.. Πολύφημος ib. 446; τὴν (sc.οὐλὴν γνῶ ῥ' ἐπιμασσαμένη 19.468
;ἐπὶ νῶτ' ἐπεμαίετο Hes.Fr. 166
; ;ὣς ἄρα μιν.. ῥάβδῳ ἐπεμάσσατ' Ἀθήνη Od.13.429
, cf. 16.172; μάστιγι θοῶς ἐπεμαίετ' ἄρ' ἵππους she touched the horses sharply with the whip, Il.5.748, etc.; stroked,AP
7.730 (Pers.): metaph., πυρὸς δ' ἐπεμαίετο τέχνην, Lat. artem tractavit, h.Merc.108;νόῳ ἐ. ἕκαστα A.R.3.816
.III. later abs., of night, come slowly on, Orph.A. 121.Greek-English dictionary (Αγγλικά Ελληνικά-λεξικό) > ἐπιμαίομαι
- 1
- 2
См. также в других словарях:
θοῶς — θοός quick adverbial θοόω make sharp pres ind act 2nd sg (doric) … Greek morphological index (Ελληνική μορφολογικούς δείκτες)
CHERSYDRI — serpentum genus, ab hydris parum diversum. Qui enim hydrus hieme fuerat, dum aqua erat in lacunis, postquam ea defecit aestu, inque siccodegerecogitur, atque ita fit chersydrus, h. e. hydrus εν χέρσῳ, in sicco, degens. Tum vero infestante siti in … Hofmann J. Lexicon universale
CURSUS — I. CURSUS Graece Δρόμος, in Aegyptiorum templis, dictum est in ingressu eorum pavimentum, Latitudine iugeri aut paulo minus, Longitudine triplâ, aut quadruplâ, apud Callimachum. Λιθόςτρωτον vocat Strabo, l. 17, post quam partem erat Προπύλαιον… … Hofmann J. Lexicon universale
SIGNANDI ritus — apud Veteres varius fuit. Cerâ in obsignandis literis ac testamentis utebantur, nenipe tabellas chartasque linô obligantes, postea annulô χαρακτῆρα imprimebant cerae. Unde Chrysalus apud Plautum Bacchidibus Actu 4. Sc. 4. v. 64. ad literas… … Hofmann J. Lexicon universale
TITYUS — Iovis filius ex Elara Orchomeni filia, quam cum Iuppiter compressislet, gravidamque reddidislet, veritus Iunonis indignationem, inter terrae viscera eam occoltavit; instante vero legitimô partus tempore, Elara mirae magnitudinis puerum enixa est … Hofmann J. Lexicon universale
θοός — (I) θοός, ή, όν (Α) [θέω] (ποιητ. τ.) 1. δραστήριος, ευκίνητος ταχύς, ενεργητικός 2. (επίθ. για τα πολεμικά πλοία) ελαφρός, ταχύς («νηυσὶ θοῇσιν», Ομ. Οδ.) 3. φρ. α) «θοὴ νύξ» η νύχτα, επειδή έρχεται αιφνίδια, γρήγορα μετά τη δύση τού ηλίου, β)… … Dictionary of Greek
κύκλος — Κάθε καμπύλη του επιπέδου που αποτελεί τον γεωμετρικό τόπο των σημείων του που ισαπέχουν από ένα ορισμένο σημείο. Αν Ε είναι ένα επίπεδο, Ο ένα σημείο του και ρ θετικός αριθμός, τότε υπάρχει ένας και μόνο ένας κ. του επιπέδου Ε με την ιδιότητα… … Dictionary of Greek