Перевод: со всех языков на все языки

со всех языков на все языки

Maenălĭus

  • 1 Maenalius

        Maenalius adj., Μαινάλιοσ, of Maenalus, Maenalian, O.—Arcadian: versus, V.

    Latin-English dictionary > Maenalius

  • 2 Maenalius

    Maenălus or - os, i, m., and Mae-năla, ōrum, n., = Mainalon, a range of mountains in Arcadia, extending from Megalopolis to Tegea, and sacred to Pan; nom. Maenalus, Mel. 2, 3, 5; Plin. 4, 6, 10, § 21; Verg. E. 8, 22:

    Maenalos,

    Ov. F. 5, 89:

    Maenala,

    Verg. E. 10, 55; id. G. 1, 17; Ov. M. 1, 216; acc. Maenalon, id. ib. 2, 415; 442. —Hence,
    A.
    Maenălĭus, a, um, adj., = Mainalios, of or belonging to Mænalus, Mænalian:

    nemus,

    Stat. Th. 9, 719:

    ferae,

    that dwell on the Mænalus, Ov. Am. 1, 7, 14:

    canis,

    a hound bred there, id. A. A. 1, 272: pater, i. e. Bacchus (whose orgies were celebrated on Mount Mænalus), Col. 10, 429: ramus, the club of Hercules, consisting of the branch of a tree broken off on this mountain, Prop. 4 (5), 9, 15.—
    2.
    Also transf. ( poet.), Arcadian:

    incipe Maenalios mecum, mea tibia, versus,

    i. e. shepherd songs, such as were used in Arcadia, Verg. E. 8, 31:

    deus,

    i. e. Pan, Ov. F. 4, 650: ales, i. e. Mercury, who was born in Arcadia, Stat. Th. 7, 65.—
    B.
    Maenălĭdes, ae, m., = Mainalidês, the Mænalide, i. e. Pan, to whom the Mænalus was sacred:

    Maenalide Pan,

    Aus. Idyll. 12, 8.—
    C.
    Maenă-lis, ĭdis, adj. f., = Mainalis, of or belonging to the Mænalus:

    ursa,

    i. e. Callisto, Ov. Tr. 3, 11, 8:

    ora,

    i. e. Arcadia, id. F. 3, 84.

    Lewis & Short latin dictionary > Maenalius

  • 3 Maenalius

    a, um [ Maenala ]
    менальский, поэт. аркадский
    M. deus OPan
    M. pater ColBacchus
    M. ales StMercurius

    Латинско-русский словарь > Maenalius

  • 4 Maenalis

    Латинско-русский словарь > Maenalis

  • 5 Maenalus

    Maenalus (-os), ī, m. u. Maenala, ōrum, n. (το Μαίναλον), ein Gebirge in Arkadien, das sich von Megalopolis bis Tegea erstreckte und dem Pan heilig war u. an dem die gleichnamige Stadt Maenalus lag, Verg. ecl. 8, 22. Ov. fast. 5, 89: Form -la, Verg. ecl. 10, 55; georg. 1, 17. – Dav.: a) Maenalidēs, ae, m. (Μαιναλίδης), der Mänalide, v. Pan, Auson. edyll. 12, 7, 8. p. 135 Schenkl. – b) Maenalis, idis, f. (Μαιναλίς), mänalisch, ursa, Kallisto, Ov.: ora, Arkadien, Ov. – c) Maenalius, a, um (Μαινάλιος), mänalisch, poet. = arkadisch, deus, v. Pan, Ov.: ebenso puer, Gratt. cyn.: Arctos, Kallisto, Ov.: versus, arkadische Hirtenlieder, Verg.: ramus, Keule des Herkules, die er auf dem Gebirge Mänalus abgebrochen, Prop.: ales, von dem (in Arkadien geborenen) Merkur, Stat.

    lateinisch-deutsches > Maenalus

  • 6 puer

    puer, erī, m. (verw. mit pullus, pūpillus, pūsio, altind. putra-s, Sohn), I) übh. das Kind, Knabe oder Mädchen, Proserpina puer Cereris, Naev. bell. Punic. 2. fr. 6 ed. Vahlen: sancta puer Saturni filia regina, Liv. Andr. fr. bei Prisc. 6, 42: puer filia, Nel. carm. bei Charis. 84, 9: mea puer, Liv. Andr. bei Charis. 84, 7 (dagegen Prisc. 6, 41 mea puera). – bes. im Plur., pueri, Kinder, Cic. u. (Ggstz. barbati) Varro LL.: infantes pueri, Cic. u. Plin.: liberi admodum pueri (jung), Liv. epit.: pueri infantes minutuli, die kleinen Kinderchen, Plaut.: uxor ac pueri (wechselnd mit coniunx ac liberi), Liv.: quod vides accĭdere pueris, hoc nobis quoque maiusculis pueris evenit, Sen. – II) insbes., das männl. Kind, der Knabe, junge Mensch (Mann), A) eig.: a) übh., Cic. u.a. (in der Regel bis zum 17. Jahre, aber auch vom neunzehnjährigen Oktavian, Cic. ep. 12, 25, 4; Phil. 4, 1, 3; von Scipio, der über zwanzig Jahre alt war, Sil. 13, 704 u.a.: v. Pallas, der eine Abteilung Soldaten befehligte, Verg. Aen. 11, 42). – Gordianus admodum puer (jung), Eutr.: filius adhuc puer, noch unerwachsener Sohn, Eutr.: pueri atque puellae, Hor.: praetextati pueri et puellae, Suet.: puer sive iam adulescens, als angehender Jüngling, Cic.; vgl. Ptolemaeus puero quam iuveni propior, Vell.: si pueri, si adulescentes improvidi sunt per aetatem maturi (Erwachsene) certe ac senes habent stabile iudicium, Lact.: puerum filium regis secum adducentes, Liv. 42, 19, 3. – a puero, od. wenn von mehreren die Rede ist und wenn eine Person von sich im Plur. spricht, a pueris, ganz wie im Griech. εκ παιδός u. εκ παίδων, von Kindheit an, audivi a puero, Cic.: a pueris haberemus, Cic.: a pueris nasci senes, Ter.: ex pueris excedere, das Knabenalter überschreiten, Cic. Arch. 4. – puero Cicerone, zur Zeit, als C. noch ein Knabe war, Sen. contr. 2. praef. § 5. – auch als Liebkosungswort, Junge, Catull. 12, 9: u. als Scheltwort, Junge, Bube, Ter. adelph. 940. – v. niederen Gottheiten, Maenalius puer, v. Pan, Gratt. cyn. 19. – b) der Knabe = der Sohn, puer tuus, Plaut.: Ascanius puer, Verg.: Latonae, Apollo, Hor.: Ledae pueri, Kastor u. Pollux, Hor.: pueri arcum sentire, Amors, Prop. – B) übtr.: 1) wie παις, der aufwartende Bursche, Diener, Sklave (s. Savaro Sidon. epist. 4, 8. p. 242 sq.), tuus, Cic.: pueri regii, königliche Pagen, Edelknaben, Liv.: pueri litteratissimi, Nep.: pueri et ancillae, Varro fr.: ancillae, pueri, Lucil. fr. – 2) der unverheiratete Mann, der Junggeselle, fac puer esse velis, Ov. fast. 4, 226. – 3) pueri = Unmündige, Cic. top. 18. – / Archaist. Nomin. puerus, Augustin. serm. 57, 6 Mai; vgl. Prisc. 6, 42: Vokat. puere, Caecil. com. 100. Afran. com. 193. Plaut. asin. 382 u.a. – Genet. Plur. puerûm, Plaut. truc. 763 Sch. – Adi.,knabenhaft, jugendlich, puera facies, Paul. Nol. carm. 25, 217.

    lateinisch-deutsches > puer

  • 7 Maenalus

    Maenalus (-os), ī, m. u. Maenala, ōrum, n. (το Μαίναλον), ein Gebirge in Arkadien, das sich von Megalopolis bis Tegea erstreckte und dem Pan heilig war u. an dem die gleichnamige Stadt Maenalus lag, Verg. ecl. 8, 22. Ov. fast. 5, 89: Form -la, Verg. ecl. 10, 55; georg. 1, 17. – Dav.: a) Maenalidēs, ae, m. (Μαιναλίδης), der Mänalide, v. Pan, Auson. edyll. 12, 7, 8. p. 135 Schenkl. – b) Maenalis, idis, f. (Μαιναλίς), mänalisch, ursa, Kallisto, Ov.: ora, Arkadien, Ov. – c) Maenalius, a, um (Μαινάλιος), mänalisch, poet. = arkadisch, deus, v. Pan, Ov.: ebenso puer, Gratt. cyn.: Arctos, Kallisto, Ov.: versus, arkadische Hirtenlieder, Verg.: ramus, Keule des Herkules, die er auf dem Gebirge Mänalus abgebrochen, Prop.: ales, von dem (in Arkadien geborenen) Merkur, Stat.

    Ausführliches Lateinisch-deutsches Handwörterbuch > Maenalus

  • 8 puer

    puer, erī, m. (verw. mit pullus, pūpillus, pūsio, altind. putra-s, Sohn), I) übh. das Kind, Knabe oder Mädchen, Proserpina puer Cereris, Naev. bell. Punic. 2. fr. 6 ed. Vahlen: sancta puer Saturni filia regina, Liv. Andr. fr. bei Prisc. 6, 42: puer filia, Nel. carm. bei Charis. 84, 9: mea puer, Liv. Andr. bei Charis. 84, 7 (dagegen Prisc. 6, 41 mea puera). – bes. im Plur., pueri, Kinder, Cic. u. (Ggstz. barbati) Varro LL.: infantes pueri, Cic. u. Plin.: liberi admodum pueri (jung), Liv. epit.: pueri infantes minutuli, die kleinen Kinderchen, Plaut.: uxor ac pueri (wechselnd mit coniunx ac liberi), Liv.: quod vides accĭdere pueris, hoc nobis quoque maiusculis pueris evenit, Sen. – II) insbes., das männl. Kind, der Knabe, junge Mensch (Mann), A) eig.: a) übh., Cic. u.a. (in der Regel bis zum 17. Jahre, aber auch vom neunzehnjährigen Oktavian, Cic. ep. 12, 25, 4; Phil. 4, 1, 3; von Scipio, der über zwanzig Jahre alt war, Sil. 13, 704 u.a.: v. Pallas, der eine Abteilung Soldaten befehligte, Verg. Aen. 11, 42). – Gordianus admodum puer (jung), Eutr.: filius adhuc puer, noch unerwachsener Sohn, Eutr.: pueri atque puellae, Hor.: praetextati pueri et puellae, Suet.: puer sive iam adulescens, als angehender Jüngling, Cic.; vgl. Ptolemaeus puero quam iuveni propior, Vell.: si pueri, si adulescentes improvidi sunt per aetatem maturi (Er-
    ————
    wachsene) certe ac senes habent stabile iudicium, Lact.: puerum filium regis secum adducentes, Liv. 42, 19, 3. – a puero, od. wenn von mehreren die Rede ist und wenn eine Person von sich im Plur. spricht, a pueris, ganz wie im Griech. εκ παιδός u. εκ παίδων, von Kindheit an, audivi a puero, Cic.: a pueris haberemus, Cic.: a pueris nasci senes, Ter.: ex pueris excedere, das Knabenalter überschreiten, Cic. Arch. 4. – puero Cicerone, zur Zeit, als C. noch ein Knabe war, Sen. contr. 2. praef. § 5. – auch als Liebkosungswort, Junge, Catull. 12, 9: u. als Scheltwort, Junge, Bube, Ter. adelph. 940. – v. niederen Gottheiten, Maenalius puer, v. Pan, Gratt. cyn. 19. – b) der Knabe = der Sohn, puer tuus, Plaut.: Ascanius puer, Verg.: Latonae, Apollo, Hor.: Ledae pueri, Kastor u. Pollux, Hor.: pueri arcum sentire, Amors, Prop. – B) übtr.: 1) wie παις, der aufwartende Bursche, Diener, Sklave (s. Savaro Sidon. epist. 4, 8. p. 242 sq.), tuus, Cic.: pueri regii, königliche Pagen, Edelknaben, Liv.: pueri litteratissimi, Nep.: pueri et ancillae, Varro fr.: ancillae, pueri, Lucil. fr. – 2) der unverheiratete Mann, der Junggeselle, fac puer esse velis, Ov. fast. 4, 226. – 3) pueri = Unmündige, Cic. top. 18. – Archaist. Nomin. puerus, Augustin. serm. 57, 6 Mai; vgl. Prisc. 6, 42: Vokat. puere, Caecil. com. 100. Afran. com. 193. Plaut. asin. 382 u.a. – Genet. Plur. puerûm, Plaut. truc. 763 Sch. – Adi.,
    ————
    knabenhaft, jugendlich, puera facies, Paul. Nol. carm. 25, 217.

    Ausführliches Lateinisch-deutsches Handwörterbuch > puer

  • 9 Maenala

    Maenălus or - os, i, m., and Mae-năla, ōrum, n., = Mainalon, a range of mountains in Arcadia, extending from Megalopolis to Tegea, and sacred to Pan; nom. Maenalus, Mel. 2, 3, 5; Plin. 4, 6, 10, § 21; Verg. E. 8, 22:

    Maenalos,

    Ov. F. 5, 89:

    Maenala,

    Verg. E. 10, 55; id. G. 1, 17; Ov. M. 1, 216; acc. Maenalon, id. ib. 2, 415; 442. —Hence,
    A.
    Maenălĭus, a, um, adj., = Mainalios, of or belonging to Mænalus, Mænalian:

    nemus,

    Stat. Th. 9, 719:

    ferae,

    that dwell on the Mænalus, Ov. Am. 1, 7, 14:

    canis,

    a hound bred there, id. A. A. 1, 272: pater, i. e. Bacchus (whose orgies were celebrated on Mount Mænalus), Col. 10, 429: ramus, the club of Hercules, consisting of the branch of a tree broken off on this mountain, Prop. 4 (5), 9, 15.—
    2.
    Also transf. ( poet.), Arcadian:

    incipe Maenalios mecum, mea tibia, versus,

    i. e. shepherd songs, such as were used in Arcadia, Verg. E. 8, 31:

    deus,

    i. e. Pan, Ov. F. 4, 650: ales, i. e. Mercury, who was born in Arcadia, Stat. Th. 7, 65.—
    B.
    Maenălĭdes, ae, m., = Mainalidês, the Mænalide, i. e. Pan, to whom the Mænalus was sacred:

    Maenalide Pan,

    Aus. Idyll. 12, 8.—
    C.
    Maenă-lis, ĭdis, adj. f., = Mainalis, of or belonging to the Mænalus:

    ursa,

    i. e. Callisto, Ov. Tr. 3, 11, 8:

    ora,

    i. e. Arcadia, id. F. 3, 84.

    Lewis & Short latin dictionary > Maenala

  • 10 Maenalides

    Maenălus or - os, i, m., and Mae-năla, ōrum, n., = Mainalon, a range of mountains in Arcadia, extending from Megalopolis to Tegea, and sacred to Pan; nom. Maenalus, Mel. 2, 3, 5; Plin. 4, 6, 10, § 21; Verg. E. 8, 22:

    Maenalos,

    Ov. F. 5, 89:

    Maenala,

    Verg. E. 10, 55; id. G. 1, 17; Ov. M. 1, 216; acc. Maenalon, id. ib. 2, 415; 442. —Hence,
    A.
    Maenălĭus, a, um, adj., = Mainalios, of or belonging to Mænalus, Mænalian:

    nemus,

    Stat. Th. 9, 719:

    ferae,

    that dwell on the Mænalus, Ov. Am. 1, 7, 14:

    canis,

    a hound bred there, id. A. A. 1, 272: pater, i. e. Bacchus (whose orgies were celebrated on Mount Mænalus), Col. 10, 429: ramus, the club of Hercules, consisting of the branch of a tree broken off on this mountain, Prop. 4 (5), 9, 15.—
    2.
    Also transf. ( poet.), Arcadian:

    incipe Maenalios mecum, mea tibia, versus,

    i. e. shepherd songs, such as were used in Arcadia, Verg. E. 8, 31:

    deus,

    i. e. Pan, Ov. F. 4, 650: ales, i. e. Mercury, who was born in Arcadia, Stat. Th. 7, 65.—
    B.
    Maenălĭdes, ae, m., = Mainalidês, the Mænalide, i. e. Pan, to whom the Mænalus was sacred:

    Maenalide Pan,

    Aus. Idyll. 12, 8.—
    C.
    Maenă-lis, ĭdis, adj. f., = Mainalis, of or belonging to the Mænalus:

    ursa,

    i. e. Callisto, Ov. Tr. 3, 11, 8:

    ora,

    i. e. Arcadia, id. F. 3, 84.

    Lewis & Short latin dictionary > Maenalides

  • 11 Maenalis

    Maenălus or - os, i, m., and Mae-năla, ōrum, n., = Mainalon, a range of mountains in Arcadia, extending from Megalopolis to Tegea, and sacred to Pan; nom. Maenalus, Mel. 2, 3, 5; Plin. 4, 6, 10, § 21; Verg. E. 8, 22:

    Maenalos,

    Ov. F. 5, 89:

    Maenala,

    Verg. E. 10, 55; id. G. 1, 17; Ov. M. 1, 216; acc. Maenalon, id. ib. 2, 415; 442. —Hence,
    A.
    Maenălĭus, a, um, adj., = Mainalios, of or belonging to Mænalus, Mænalian:

    nemus,

    Stat. Th. 9, 719:

    ferae,

    that dwell on the Mænalus, Ov. Am. 1, 7, 14:

    canis,

    a hound bred there, id. A. A. 1, 272: pater, i. e. Bacchus (whose orgies were celebrated on Mount Mænalus), Col. 10, 429: ramus, the club of Hercules, consisting of the branch of a tree broken off on this mountain, Prop. 4 (5), 9, 15.—
    2.
    Also transf. ( poet.), Arcadian:

    incipe Maenalios mecum, mea tibia, versus,

    i. e. shepherd songs, such as were used in Arcadia, Verg. E. 8, 31:

    deus,

    i. e. Pan, Ov. F. 4, 650: ales, i. e. Mercury, who was born in Arcadia, Stat. Th. 7, 65.—
    B.
    Maenălĭdes, ae, m., = Mainalidês, the Mænalide, i. e. Pan, to whom the Mænalus was sacred:

    Maenalide Pan,

    Aus. Idyll. 12, 8.—
    C.
    Maenă-lis, ĭdis, adj. f., = Mainalis, of or belonging to the Mænalus:

    ursa,

    i. e. Callisto, Ov. Tr. 3, 11, 8:

    ora,

    i. e. Arcadia, id. F. 3, 84.

    Lewis & Short latin dictionary > Maenalis

  • 12 Maenalos

    Maenălus or - os, i, m., and Mae-năla, ōrum, n., = Mainalon, a range of mountains in Arcadia, extending from Megalopolis to Tegea, and sacred to Pan; nom. Maenalus, Mel. 2, 3, 5; Plin. 4, 6, 10, § 21; Verg. E. 8, 22:

    Maenalos,

    Ov. F. 5, 89:

    Maenala,

    Verg. E. 10, 55; id. G. 1, 17; Ov. M. 1, 216; acc. Maenalon, id. ib. 2, 415; 442. —Hence,
    A.
    Maenălĭus, a, um, adj., = Mainalios, of or belonging to Mænalus, Mænalian:

    nemus,

    Stat. Th. 9, 719:

    ferae,

    that dwell on the Mænalus, Ov. Am. 1, 7, 14:

    canis,

    a hound bred there, id. A. A. 1, 272: pater, i. e. Bacchus (whose orgies were celebrated on Mount Mænalus), Col. 10, 429: ramus, the club of Hercules, consisting of the branch of a tree broken off on this mountain, Prop. 4 (5), 9, 15.—
    2.
    Also transf. ( poet.), Arcadian:

    incipe Maenalios mecum, mea tibia, versus,

    i. e. shepherd songs, such as were used in Arcadia, Verg. E. 8, 31:

    deus,

    i. e. Pan, Ov. F. 4, 650: ales, i. e. Mercury, who was born in Arcadia, Stat. Th. 7, 65.—
    B.
    Maenălĭdes, ae, m., = Mainalidês, the Mænalide, i. e. Pan, to whom the Mænalus was sacred:

    Maenalide Pan,

    Aus. Idyll. 12, 8.—
    C.
    Maenă-lis, ĭdis, adj. f., = Mainalis, of or belonging to the Mænalus:

    ursa,

    i. e. Callisto, Ov. Tr. 3, 11, 8:

    ora,

    i. e. Arcadia, id. F. 3, 84.

    Lewis & Short latin dictionary > Maenalos

  • 13 Maenalus

    Maenălus or - os, i, m., and Mae-năla, ōrum, n., = Mainalon, a range of mountains in Arcadia, extending from Megalopolis to Tegea, and sacred to Pan; nom. Maenalus, Mel. 2, 3, 5; Plin. 4, 6, 10, § 21; Verg. E. 8, 22:

    Maenalos,

    Ov. F. 5, 89:

    Maenala,

    Verg. E. 10, 55; id. G. 1, 17; Ov. M. 1, 216; acc. Maenalon, id. ib. 2, 415; 442. —Hence,
    A.
    Maenălĭus, a, um, adj., = Mainalios, of or belonging to Mænalus, Mænalian:

    nemus,

    Stat. Th. 9, 719:

    ferae,

    that dwell on the Mænalus, Ov. Am. 1, 7, 14:

    canis,

    a hound bred there, id. A. A. 1, 272: pater, i. e. Bacchus (whose orgies were celebrated on Mount Mænalus), Col. 10, 429: ramus, the club of Hercules, consisting of the branch of a tree broken off on this mountain, Prop. 4 (5), 9, 15.—
    2.
    Also transf. ( poet.), Arcadian:

    incipe Maenalios mecum, mea tibia, versus,

    i. e. shepherd songs, such as were used in Arcadia, Verg. E. 8, 31:

    deus,

    i. e. Pan, Ov. F. 4, 650: ales, i. e. Mercury, who was born in Arcadia, Stat. Th. 7, 65.—
    B.
    Maenălĭdes, ae, m., = Mainalidês, the Mænalide, i. e. Pan, to whom the Mænalus was sacred:

    Maenalide Pan,

    Aus. Idyll. 12, 8.—
    C.
    Maenă-lis, ĭdis, adj. f., = Mainalis, of or belonging to the Mænalus:

    ursa,

    i. e. Callisto, Ov. Tr. 3, 11, 8:

    ora,

    i. e. Arcadia, id. F. 3, 84.

    Lewis & Short latin dictionary > Maenalus

См. также в других словарях:

  • ПАН —    • Pan,          Πάν, сын Гермеса и дочери Дриопа (Hom. hymn. 19, 34), или Зевса и аркадской нимфы Каллисто, или Зевса (или Гермеса) и Пенелопы, аркадский бог лесов и рощ (его имя происходит, вероятно, от πάω пасу). Он родился с рогами,… …   Реальный словарь классических древностей

  • EPHUDION — Maenalius nobilis, in ludis Olympiacis, Vide Schol. in Aristoph. Cratr …   Hofmann J. Lexicon universale

  • HAERERE lateri — dicebantur olim proprie Monitores atque Custodes, viri insignes, quos vert. Heroes filiis, in bellum primum missis, adiungebant, ut comites eorum essent perpetui. Qualem Scipioni Maiori Ennium poetam adscribit Claud. praefat. l. 3. Cons. Stilich …   Hofmann J. Lexicon universale

  • PHORMIS Arcas — equam aere fusam Olympiae dedicavit, cui hippomanes cum inesset, equi incitabantur ad rabiem haud secus, ac si viva spiransque esset, et Veneris odurem cupitum illis de longinquo afflaret, Pausanias de Arcad. Unde Theocritus, Ἱππομανὲς χυτόν ἐςτι …   Hofmann J. Lexicon universale

Поделиться ссылкой на выделенное

Прямая ссылка:
Нажмите правой клавишей мыши и выберите «Копировать ссылку»