Перевод: с латинского на все языки

со всех языков на латинский

būcula

  • 1 bucula

    bocula (bucula), ae, f. génisse.
    * * *
    bocula (bucula), ae, f. génisse.
    * * *
        Bucula, buculae, pen. cor. Virgil. Une jeune vache, Genisse.

    Dictionarium latinogallicum > bucula

  • 2 bucula

    I būcula, ae f. [demin. к bos ]
    молодая корова, тёлка V, C etc.
    II būcula v. l. = buccula

    Латинско-русский словарь > bucula

  • 3 bucula

    1. būcula (bōcula), ae, f. (Demin. v. bos), eine junge Kuh zur Zucht, eine Stärke, Färse, Verg. ecl. 8, 86 (dazu Voß); georg. 1, 375. Arnob. 1, 28. Sulpic. Sev. dial. 1 (2), 9, 4. – als Kunstwerk, Cic. Verr. 4, 135. Plin. 34, 57. Auson. epigr. 56, 1. p. 211 Schenkl.
    ————————
    2. būcula, s. buccula.

    Ausführliches Lateinisch-deutsches Handwörterbuch > bucula

  • 4 bucula [1]

    1. būcula (bōcula), ae, f. (Demin. v. bos), eine junge Kuh zur Zucht, eine Stärke, Färse, Verg. ecl. 8, 86 (dazu Voß); georg. 1, 375. Arnob. 1, 28. Sulpic. Sev. dial. 1 (2), 9, 4. – als Kunstwerk, Cic. Verr. 4, 135. Plin. 34, 57. Auson. epigr. 56, 1. p. 211 Schenkl.

    lateinisch-deutsches > bucula [1]

  • 5 bucula [2]

    2. būcula, s. buccula.

    lateinisch-deutsches > bucula [2]

  • 6 bucula

    buccŭla ( būcŭla), ae, f. dim. [bucca].
    I.
    A little cheek or mouth, * Suet. Galb. 4:

    pressa Cupidinis buccula,

    App. M. 6, p. 182, 17; 3, p. 137, 40; Arn. 2, p. 73.—
    II.
    In milit. lang.
    A.
    The beaver, that part of a helmet which covers the mouth and cheeks, paragnathis:

    bucculas tergere,

    Liv. 44, 34, 8; Juv. 10, 134; Capitol. Max. Jun. 3; Cod. Th. 10, 22, 1.—
    B.
    Bucculae, two cheeks, one on each side of the channel in which the arrow of the catapulta was placed, Vitr. 10, 15, 3.

    Lewis & Short latin dictionary > bucula

  • 7 bucula

    наличник, забрало (1. 1 C. Th. 10, 22);

    buccularius, тот, кто делает наличники (1. 6 D. 50, 6).

    Латинско-русский словарь к источникам римского права > bucula

  • 8 bucula

    I
    heifer, young cow
    II
    little cheek; mouth/cheek-piece of a helmet; part of a machine/catapult channel

    Latin-English dictionary > bucula

  • 9 būcula (bōc-)

        būcula (bōc-) ae, f dim.    [bos], a heifer, young cow, V.: ex aere Myronis, the brazen heifer.

    Latin-English dictionary > būcula (bōc-)

  • 10 buccula

    (būcula), ae f. [demin. к bucca ]
    3) подбородник или нащёчник (у шлема) L, J, CTh
    4) ( в катапульте) щека или станина Vtr

    Латинско-русский словарь > buccula

  • 11 buccula

    buccula (bucula), ae, f. [st2]1 [-] petite bouche, petite joue. [st2]2 [-] bosse du bouclier. [st2]3 [-] mentonnière de casque. [st2]4 [-] tringle attachée à droite et à gauche de la catapulte.
    * * *
    buccula (bucula), ae, f. [st2]1 [-] petite bouche, petite joue. [st2]2 [-] bosse du bouclier. [st2]3 [-] mentonnière de casque. [st2]4 [-] tringle attachée à droite et à gauche de la catapulte.
    * * *
        Buccula, bucculae, pen corr. Diminutiuum. Apuleius. Petite bouche, Bouchette. \ Buccula. Iuuenal. La baviere d'un armet.

    Dictionarium latinogallicum > buccula

  • 12 bocula

    bōcula v. l. = bucula I

    Латинско-русский словарь > bocula

  • 13 bocula

    bōcula, s. 1. būcula.

    lateinisch-deutsches > bocula

  • 14 buccula

    buccula (būcula), ae, f. (Demin. v. bucca), I) das Bäcklein, die zarte Backe, Plaut. truc. 290. Suet. Galb. 4, 1. Apul. met. 3, 19 u. 6, 22. Arnob. 2, 42. – II) übtr.: 1) παραγναθίς, das Backenstück am Helme Liv. 44, 34, 8. Iuven. 10, 134 (dazu Heinr.). Capit. Maxim. iun. 3, 9. Cod. Theod. 10, 22, 1: bucularum structores, Tarrunt. dig. 50, 6, 7 (6) M. – 2) die Backe = eine Seitenplatte zur Bekleidung, buculae stagneae, *Vitr. 10, 2 (6), 11. – 3) die Backe (rechts u. links) an der catapulta, zur Sicherlegung des Geschosses, Vitr. 10, 10 (15), 3. – 4) ein Kochgefäß, Anthim. 3.

    lateinisch-deutsches > buccula

  • 15 procumbo

    prō-cumbo, cubuī, cubitum, ere, sich vorwärts legen, -beugen, sich ganz vorlegen, sich ganz vorbeugen, sich niederbeugen, I) im allg.: A) eig. u. übtr.: 1) eig., v. Pers.: olli certamine summo procumbunt, von Rudernden, Verg. Aen. 5, 197 sq.: im feindl. Sinne, v. Löwen, pr. in armos, herfallen über usw., Mart. 1, 60, 3. – 2) übtr., v. Lebl.: a) übh. sich vorneigen, sich zuneigen, secundum naturam fluminis pr., v. Brückenpfählen, Caes. b. G. 4, 17, 4: in vicini domum semipedem, v. einer Wand, ICt. – b) von Örtl., sich abdachen, in schräger Lage sich hinziehen, sich erstrecken, vasto iugo in pontum, v. einem Gebirge, Plin.: planities sub radicibus montium spatiosa procumbit, Curt. – B) bildl., sich zu etw. ganz hinneigen, sich in etw. versenken, in voluptates (Ggstz. abstinere voluptatibus), Sen. ep. 18, 2. – II) prägn., vorwärts niederfallen, zu Boden fallen, -sinken, -stürzen, sich niederlegen u. dgl., A) eig. u. übtr.: 1) eig., v. leb. Wesen: procumbit humi bos, Verg.: bucula procumbit in ulva, Verg.: cum vellet terrā procumbere, Ov.: terrae procubuit, Ov.: alces procumbunt, Caes. – v. Betenden, Bittenden, procumbit humi pronus, Ov.: pr. templis, Tibull.: pr. alci ad pedes, Caes., alci ad genua, Petron., ad genua alcis, Liv., genibus, Ov., ante pedes, Petron.: ante pedes alumnae, Ov.: senatu ad infimas obtestationes procumbente, sich fußfällig herabließ zu usw., Tac. – v. Verwundeten, vulneribus confectum pr., Caes.: pr. in genua, Curt.: pr. alcis dextrā, Verg.: pr. alci, jmdm. im Kampfe erliegen, Tac. – 2) übtr., v. Lebl.: frumenta imbribus procubuerant, hatte sich gelegt, Caes. – ulmus in aram ipsam procumbebat, stürzte, Plin.: agger in fossam procubuit, Liv.: u. so v. stürzenden Gebäuden, super habitantes, Quint.: in domini caput, Ov. – v. Winde, sich legen, Lucr. – B) bildl., in Verfall geraten, sinken, res procubuere meae, Ov.: fluentem procumbentemque rem publicam restituere, den wankenden u. hinfälligen, Vell.

    lateinisch-deutsches > procumbo

  • 16 bocula

    bōcula, s. 1. bucula.

    Ausführliches Lateinisch-deutsches Handwörterbuch > bocula

  • 17 buccula

    buccula (būcula), ae, f. (Demin. v. bucca), I) das Bäcklein, die zarte Backe, Plaut. truc. 290. Suet. Galb. 4, 1. Apul. met. 3, 19 u. 6, 22. Arnob. 2, 42. – II) übtr.: 1) παραγναθίς, das Backenstück am Helme Liv. 44, 34, 8. Iuven. 10, 134 (dazu Heinr.). Capit. Maxim. iun. 3, 9. Cod. Theod. 10, 22, 1: bucularum structores, Tarrunt. dig. 50, 6, 7 (6) M. – 2) die Backe = eine Seitenplatte zur Bekleidung, buculae stagneae, *Vitr. 10, 2 (6), 11. – 3) die Backe (rechts u. links) an der catapulta, zur Sicherlegung des Geschosses, Vitr. 10, 10 (15), 3. – 4) ein Kochgefäß, Anthim. 3.

    Ausführliches Lateinisch-deutsches Handwörterbuch > buccula

  • 18 procumbo

    prō-cumbo, cubuī, cubitum, ere, sich vorwärts legen, -beugen, sich ganz vorlegen, sich ganz vorbeugen, sich niederbeugen, I) im allg.: A) eig. u. übtr.: 1) eig., v. Pers.: olli certamine summo procumbunt, von Rudernden, Verg. Aen. 5, 197 sq.: im feindl. Sinne, v. Löwen, pr. in armos, herfallen über usw., Mart. 1, 60, 3. – 2) übtr., v. Lebl.: a) übh. sich vorneigen, sich zuneigen, secundum naturam fluminis pr., v. Brückenpfählen, Caes. b. G. 4, 17, 4: in vicini domum semipedem, v. einer Wand, ICt. – b) von Örtl., sich abdachen, in schräger Lage sich hinziehen, sich erstrecken, vasto iugo in pontum, v. einem Gebirge, Plin.: planities sub radicibus montium spatiosa procumbit, Curt. – B) bildl., sich zu etw. ganz hinneigen, sich in etw. versenken, in voluptates (Ggstz. abstinere voluptatibus), Sen. ep. 18, 2. – II) prägn., vorwärts niederfallen, zu Boden fallen, - sinken, -stürzen, sich niederlegen u. dgl., A) eig. u. übtr.: 1) eig., v. leb. Wesen: procumbit humi bos, Verg.: bucula procumbit in ulva, Verg.: cum vellet terrā procumbere, Ov.: terrae procubuit, Ov.: alces procumbunt, Caes. – v. Betenden, Bittenden, procumbit humi pronus, Ov.: pr. templis, Tibull.: pr. alci ad pedes, Caes., alci ad genua, Petron., ad genua alcis, Liv., genibus, Ov., ante pedes, Petron.: ante pedes alumnae, Ov.: senatu ad infimas obtestationes procum-
    ————
    bente, sich fußfällig herabließ zu usw., Tac. – v. Verwundeten, vulneribus confectum pr., Caes.: pr. in genua, Curt.: pr. alcis dextrā, Verg.: pr. alci, jmdm. im Kampfe erliegen, Tac. – 2) übtr., v. Lebl.: frumenta imbribus procubuerant, hatte sich gelegt, Caes. – ulmus in aram ipsam procumbebat, stürzte, Plin.: agger in fossam procubuit, Liv.: u. so v. stürzenden Gebäuden, super habitantes, Quint.: in domini caput, Ov. – v. Winde, sich legen, Lucr. – B) bildl., in Verfall geraten, sinken, res procubuere meae, Ov.: fluentem procumbentemque rem publicam restituere, den wankenden u. hinfälligen, Vell.

    Ausführliches Lateinisch-deutsches Handwörterbuch > procumbo

  • 19 adtero

    at-tĕro ( adt-, Dietsch), trīvi, trītum, 3, v. a. ( perf. inf. atteruisse, Tib. 1, 4, 48; cf. Vell. Long. p. 2234 P.), to rub one thing against another; hence, in gen., to rub away, wear out or diminish by rubbing, to waste, wear away, weaken, impair, exhaust.
    I.
    Lit. (most freq. after the Aug. per.; in Cic. only once as P. a.; v. infra): insons Cerberus leniter atterens caudam, rubbing against or upon (sc. Herculi), * Hor. C. 2, 19, 30:

    asinus spinetis se scabendi causā atterens,

    Plin. 10, 74, 95, § 204: aures, * Plaut. Pers. 4, 9, 11 (cf. antestor):

    bucula surgentes atterat herbas,

    tramples upon, Verg. G. 4, 12:

    opere insuetas atteruisse manus,

    Tib. 1, 4, 48; so Prop. 5, 3, 24, and Plin. 2, 63, 63, § 158; so,

    dentes usu atteruntur,

    id. 7, 16, 15, § 70:

    attrivit sedentis pedem,

    Vulg. Num. 22, 25:

    vestem,

    Dig. 23, 3, 10; Col. 11, 2, 16;

    Cels. praef.: vestimenta,

    Vulg. Deut. 29, 5; ib. Isa. 51, 6.— Poet., of sand worn by the water flowing over it:

    attritas versabat rivus harenas,

    Ov. M. 2, 456.—
    II.
    Trop., to destroy, waste, weaken, impair:

    postquam utrimque legiones item classes saepe fusae fugataeque et alteri alteros aliquantum adtriverant,

    Sall. J. 79, 4:

    magna pars (exercitūs) temeritate ducum adtrita est,

    id. ib. 85, 46:

    Italiae opes bello,

    id. ib. 5, 4; so Tac. H. 1, 10; 1, 89; 2, 56; Curt. 4, 6 fin.; cf. Sil. 2, 392 Drak.:

    nec publicanus atterit (Germanos),

    exhausts, drains, Tac. G. 29:

    famam atque pudorem,

    Sall. C. 16, 2:

    et vincere inglorium et atteri sordidum arbitrabatur,

    and to suffer injury in his dignity, Tac. Agr. 9 Rupert.:

    eo tempore, quo praecipue alenda ingenia atque indulgentiā quādam enutrienda sunt, asperiorum tractatu rerum atteruntur,

    are enfeebled, Quint. 8, prooem. 4:

    filii ejus atterentur egestate,

    Vulg. Job, 20, 10:

    Nec res atteritur longo sufflamine litis,

    Juv. 16, 50.— Hence, attrītus, a, um, P. a., rubbed off, worn off or away, wasted.
    A.
    Lit.
    1.
    In gen.: ut rictum ejus (simulacri) ac mentum paulo sit attritius, * Cic. Verr. 2, 4, 43:

    ansa,

    Verg. E. 6, 17:

    vomer,

    worn bright, id. G. 1, 46; cf. Juv. 8, 16 Rupert.:

    caelaturae,

    Plin. 33, 12, 55, § 157; Petr. 109, 9.—
    2.
    In medicine, attritae partes or subst. attrita, ōrum, n. (sc. membra), bruised, excoriated parts of the body:

    medetur et attritis partibus sive oleo etc.,

    Plin. 24, 7, 28, § 43:

    attritis medetur cinis muris silvatici etc.,

    id. 30, 8, 22, § 70.—
    B.
    Trop.: attrita frons, a shameless, impudent face (lit. a smooth face, to which shame no longer clings; cf. perfrico), Juv. 13, 242 Rupert.; so,

    domus Israël attritā fronte,

    Vulg. Ezech. 3, 7.— Sup. and adv. not used.

    Lewis & Short latin dictionary > adtero

  • 20 attero

    at-tĕro ( adt-, Dietsch), trīvi, trītum, 3, v. a. ( perf. inf. atteruisse, Tib. 1, 4, 48; cf. Vell. Long. p. 2234 P.), to rub one thing against another; hence, in gen., to rub away, wear out or diminish by rubbing, to waste, wear away, weaken, impair, exhaust.
    I.
    Lit. (most freq. after the Aug. per.; in Cic. only once as P. a.; v. infra): insons Cerberus leniter atterens caudam, rubbing against or upon (sc. Herculi), * Hor. C. 2, 19, 30:

    asinus spinetis se scabendi causā atterens,

    Plin. 10, 74, 95, § 204: aures, * Plaut. Pers. 4, 9, 11 (cf. antestor):

    bucula surgentes atterat herbas,

    tramples upon, Verg. G. 4, 12:

    opere insuetas atteruisse manus,

    Tib. 1, 4, 48; so Prop. 5, 3, 24, and Plin. 2, 63, 63, § 158; so,

    dentes usu atteruntur,

    id. 7, 16, 15, § 70:

    attrivit sedentis pedem,

    Vulg. Num. 22, 25:

    vestem,

    Dig. 23, 3, 10; Col. 11, 2, 16;

    Cels. praef.: vestimenta,

    Vulg. Deut. 29, 5; ib. Isa. 51, 6.— Poet., of sand worn by the water flowing over it:

    attritas versabat rivus harenas,

    Ov. M. 2, 456.—
    II.
    Trop., to destroy, waste, weaken, impair:

    postquam utrimque legiones item classes saepe fusae fugataeque et alteri alteros aliquantum adtriverant,

    Sall. J. 79, 4:

    magna pars (exercitūs) temeritate ducum adtrita est,

    id. ib. 85, 46:

    Italiae opes bello,

    id. ib. 5, 4; so Tac. H. 1, 10; 1, 89; 2, 56; Curt. 4, 6 fin.; cf. Sil. 2, 392 Drak.:

    nec publicanus atterit (Germanos),

    exhausts, drains, Tac. G. 29:

    famam atque pudorem,

    Sall. C. 16, 2:

    et vincere inglorium et atteri sordidum arbitrabatur,

    and to suffer injury in his dignity, Tac. Agr. 9 Rupert.:

    eo tempore, quo praecipue alenda ingenia atque indulgentiā quādam enutrienda sunt, asperiorum tractatu rerum atteruntur,

    are enfeebled, Quint. 8, prooem. 4:

    filii ejus atterentur egestate,

    Vulg. Job, 20, 10:

    Nec res atteritur longo sufflamine litis,

    Juv. 16, 50.— Hence, attrītus, a, um, P. a., rubbed off, worn off or away, wasted.
    A.
    Lit.
    1.
    In gen.: ut rictum ejus (simulacri) ac mentum paulo sit attritius, * Cic. Verr. 2, 4, 43:

    ansa,

    Verg. E. 6, 17:

    vomer,

    worn bright, id. G. 1, 46; cf. Juv. 8, 16 Rupert.:

    caelaturae,

    Plin. 33, 12, 55, § 157; Petr. 109, 9.—
    2.
    In medicine, attritae partes or subst. attrita, ōrum, n. (sc. membra), bruised, excoriated parts of the body:

    medetur et attritis partibus sive oleo etc.,

    Plin. 24, 7, 28, § 43:

    attritis medetur cinis muris silvatici etc.,

    id. 30, 8, 22, § 70.—
    B.
    Trop.: attrita frons, a shameless, impudent face (lit. a smooth face, to which shame no longer clings; cf. perfrico), Juv. 13, 242 Rupert.; so,

    domus Israël attritā fronte,

    Vulg. Ezech. 3, 7.— Sup. and adv. not used.

    Lewis & Short latin dictionary > attero

См. также в других словарях:

  • Bucŭla Myrōnis — (Kunstgesch.), Myrons Kuh, Kunstwerk des griechischen Bildhauers Myron, s.d …   Pierer's Universal-Lexikon

  • Buckel, die — Die Buckel, plur. die n, eine jede erhabene Ründung. Doch gebraucht man dieses Wort nur von den erhabenen metallenen Zierathen an Pferdegeschirren, Büchern u.s.f. Ein Buch mit messingenen Buckeln beschlagen. Ein Pferdegeschirr mit silbernen… …   Grammatisch-kritisches Wörterbuch der Hochdeutschen Mundart

  • buche — (Voz de creación expresiva.) ► sustantivo masculino 1 ZOOLOGÍA Bolsa membranosa que tienen las aves en el cuello o esófago donde almacenan y reblandecen los alimentos antes de pasarlos al estómago. 2 ZOOLOGÍA Estómago, en algunos animales… …   Enciclopedia Universal

  • albe — (Fernando álvarez de Tolède, duc d ) (1508 1582) général et homme politique espagnol. Gouverneur des Pays Bas (1567 1573), il réprima impitoyablement la révolte des gueux , puis celle du Portugal (1582). ⇒ALBE, adj. et subst. A. Adj. et subst.,… …   Encyclopédie Universelle

  • boja — ► sustantivo femenino BOTÁNICA Abrótano, planta compuesta. * * * boja1 f. *Abrótano (planta compuesta). ⇒ Embojar. boja2 (del lat. «bubĭa», pezón) 1 (Vall.) f. *Ampolla en la piel. 2 (ant.) *Pupa (llaga). * * * boja1. (Del cat. botja). f.… …   Enciclopedia Universal

  • boucle — (bou kl ) s. f. 1°   Anneau de métal avec un ou plusieurs ardillons. Boucle de ceinture. Des boucles de jarretières, de souliers. 2°   Anneau que les femmes portent aux oreilles comme ornement. Des boucles d oreilles en brillants ; des boucles de …   Dictionnaire de la Langue Française d'Émile Littré

  • ARIES — I. ARIES Danieli visus c. 8. v. 3. qui cornibus suis omnes orbis partes ita impetebat, ut nullus ei obsisteret, Persarum Rex est: qui sedisse dicitut ad Euleum, quia Susa, Regni Metropolis, ad eum amnem sita erat; et cornua duo habuisse, h. e.… …   Hofmann J. Lexicon universale

  • BUCCULA — apud Livium, galeas bucculasque tegens, Hadriano Turnebo Adversar. l. 9. c. 16. cassidis pars est, quae demissa buccam regit: Carolo vero du Fresne umbo clypei, seu scuti pars eminentior et media. Glossar. Graeco Lat. Παράγναθος, ὀμφαλὸς. Item… …   Hofmann J. Lexicon universale

  • CHAERONIA et CHAERONEA seu CHERRONEA — CHAERONIA, et CHAERONEA, seu CHERRONEA Boeotiae urbs, ad Cephissum fluv. Plutarchi patria. Prius Anne dicebatur, testibus Pausaniâ, l. 9. paulo ante finem, et qui amat non raro buculâ (quod aiunt) Pausaniae arare, Stephanô Byzantiô, l. 22. περὶ… …   Hofmann J. Lexicon universale

  • MYRON — I. MYRON Sicyonis tyrannus, seu mitis; successor, et ut videtur, fil. Orthagorae. Eius meminit Aristot. l. 5. Pol. c. 11. et 12. II. MYRON statuarius insignis, Olymp. 84. Ageladis discipulus, qui cum multis aliis operibus, tum praecipud buculâ,… …   Hofmann J. Lexicon universale

  • genisse — Genisse, Bucula, Vitula, Iunix. Semble plus raisonnable d escrire Jenice, car il vient de Iunix iunicis …   Thresor de la langue françoyse

Поделиться ссылкой на выделенное

Прямая ссылка:
Нажмите правой клавишей мыши и выберите «Копировать ссылку»