-
1 θάνατος
θάνατος, ὁ (ϑανεῖν), der Tod, sowohl der natürliche, als der gewaltsame Todtschlag, Mord, Hom. u. Folgde; οἰκτίστῳ ϑανάτῳ ϑανεῖν, des jämmerlichsten Todes sterben, Od. 11, 412 (aber στρατηγοῦ ϑάνατον ἀποϑνήσκειν Plut. comp. Sull. 4, wie ὀξύν Crass. 25; τὸν ῥᾷστον ϑάνατον τελευτᾶν D. Hal. 4, 76; a. Sp.); im plur. die Todesarten, πάντες μὲν στυγεροὶ ϑάνατοι δειλοῖσι βροτοῖσιν Od. 12, 341; auch der Tod, Mord von mehreren, μελέους ϑανάτους εὕροντο Aesch. Spt. 860; ϑανάτοις αὐϑένταισι Ag. 1554; δεσποτῶν ϑανάτοισι Ch. 52; εἰ σέβεις ϑανάτους ἀγαϑῶν Eur. Heracl. 629; Plat. ἔν τε ζωῇ καὶ ἐν πᾶσι ϑανάτοις, Legg. X, 904 e; εἰς τραύματα ἢ εἰς ϑανάτους ἰόντος Todesgefahren, Rep. III, 399 a; μυρίων ἄξια ϑανάτων D. Hal. 4, 24; ἱκανοὺς νομίζεις δῆτα ϑανάτους εἴκοσι Ar. Plut. 483. – Bei den Attikern bes. die gerichtliche Todesstrafe, Hinrichtung, ἀτιμίαις καὶ ϑανάτοις κολάζειν Plat. Rep. VI, 492 d; ϑάνατον καταγιγνώσκειν τινός, die Todesstrafe gegen Einen erkennen, Thuc. u. A.; τὸν παῖδα ἀγόμενον ἐπὶ ϑανάτῳ Her. 3, 14; τοὺς ἄλλους κατέδησαν τὴν ἐπὶ ϑανάτῳ 5, 72, vgl. ἐπί; ἡ ἐπὶ ϑανάτῳ, sc. ζημία, Todesstrafe; ϑανάτου δίκῃ κρίνεσϑαι, einen Proceß haben, wo der Tod die Strafe ist, Thuc. 3, 37; ähnl. κρίνεσϑαι τὴν ἐπὶ ϑανάτῳ, sc. δίκην, Ath. XIII, 590 d; ὑπάγειν τινὰ ϑανάτου, Einen auf Tod u. Leben anklagen, Xen. Hell. 2, 3, 12. Auch übertr., wie bei uns, ϑάνατος μὲν τάδ' ἀκούειν, das zu hören ist der Tod, Soph. O. C. 523, vgl. ϑανάτῳ γὰρ ἴσον πάϑος ἐκπεύσει Ai. 214. – Bei Crinag. 35 (IX, 439), ἀτυμβεύτου ϑανάτοιο λείψανον, steht es für Leichnam. – S. auch nom. pr.
-
2 θανατος
(θᾰ) ὅ1) смерть(ἐν τῇ ζωῇ καὴ ἐν πᾶσι θανάτοις Plat.; γένεσις καὴ θ. Arst.; θ. αἰφνίδιος Plut.)
θανέειν οἰκτίστῳ θανάτῳ Hom. — умереть самой жалкой смертью;στρατηγοῦ θάνατον ἀποθνῄσκειν Plut. — умереть смертью полководца;θ. τάδ΄ ἀκούειν Soph. — слышать это - смерти подобно (ср. «горше смерти»);ἥ πληγέ τοῦ θανάτου NT. — смертельная рана;χώρα καὴ σκιὰ θανάτου NT. = ὅ ᾅδης2) умерщвление, убийство(δεσποτῶν Aesch.; οἱ ἐν τῷ φανερῷ θάνατοι Arst.)
ἐπίκουρος ἀδήλων θανάτων Soph. — мститель за неведомо кем совершенное убийство (Лаия);θάνατοι αὐθένται Aesch. — убийство близких3) смертный приговор, казньπολλῶν θανάτων ἄξιος Dem. — достойный тысячи казней;
περὴ θανάτου διώκειν Xen. — преследовать по обвинению, грозящему смертной казнью;θανάτου χρίνεσθαι Thuc. — быть под судом по делу, угрожающему смертным приговором;(κατα)δεῖν τέν ἐπὴ θανάτῳ (sc. δέσιν) Her. — связать для ведения на казнь;4) мертвец, труп -
3 θάνατος
θάνατος, ὁ, der Tod, sowohl der natürliche, als der gewaltsame Totschlag; οἰκτίστῳ ϑανάτῳ ϑανεῖν, des jämmerlichsten Todes sterben; im plur. die Todesarten; auch der Tod, Mord von mehreren; εἰς τραύματα ἢ εἰς ϑανάτους ἰόντος Todesgefahren. Bei den Attikern bes. die gerichtliche Todesstrafe, Hinrichtung; ϑάνατον καταγιγνώσκειν τινός, die Todesstrafe gegen einen erkennen; ἡ ἐπὶ ϑανάτῳ, sc. ζημία, Todesstrafe; ϑανάτου δίκῃ κρίνεσϑαι, einen Prozess haben, wo der Tod die Strafe ist; ὑπάγειν τινὰ ϑανάτου, einen auf Tod u. Leben anklagen. Auch übertr., wie bei uns, ϑάνατος μὲν τάδ' ἀκούειν, das zu hören ist der Tod; ἀτυμβεύτου ϑανάτοιο λείψανον, Leichnam